När han kom fram till udden, tänkte han på att han var ensam. Att han inte kunde dela denna underbara stillhet, den tystnad, den doft, allt han såg och hörde, med någon han kände. Han ville dela den själsligt, kroppsligt och i bön med någon, men ingen visste han att han kände så för. Visst hade han varit kär. Visst älskade han sina vänner, och vissa ville han givetvis gå än längre med, och han ville ta hand om några av sina vänner även kroppsligt, kanske inleda förhållande med någon. Men det fanns inte den där ömsesidiga känslan hos någon. Någon kunde inte dela den själsliga känslan. En annan kunde inte ta hand om honom kroppsligt. Någon funkade inte tankemässigt ihop.
Han satte sig på en sten och försökte finna ro. Men hur han än kände efter, fanns inte den där friden närvarande. Det var jätteskönt att bara sitta ner på stenen, precis vid vattnet. Men det saknades något. Eller någon. Han var fortfarande ensam. Han funderade på att skicka ett sms till någon, men han kunde inte komma på någon direkt. Dock ville han så gärna berätta för någon allt han funderade på, han ville inte känna sig så ensam. Så kom han på en kompis han kunde sms:a, och han satte igång att formulera ett sms. Men hur det nu än kom sig, så dog batteriet i hans mobiltelefon. Och han tänkte: ”Gud, varför just nu?”
Han blev väldigt rastlös, reste sig och hade en tanke på att cykla tillbaka till skolan, där han bodde på internat, för att kunna fortsätta skicka sms. Men han kom på hur dumt det skulle vara. Den friden han försökte finna, fanns där han stod.
Han blev plötsligt stilla. Han visste inte riktigt varför, men han ville inte röra sig längre. Han sökte något, men kunde inte riktigt förstå vad. Men ju längre han stod stilla, desto mer kände han friden komma. Den frid som finns hos en människa som aldrig är ensam.
Dock saknade han fortfarande den där kroppsliga ”ta hand om”. Han saknade beröring. Ingen fanns i närheten. Men något fanns där. ”Trädkramare”, tänkte han och tittade på tallen bredvid honom. Han hade faktiskt, när han tänkte efter, aldrig testat att krama ett träd på allvar. Han gick fram till trädet och kände lite på barken. Sen kramade han det försiktigt, och la örat mot trädet. Han fick för sig att det skulle viska till honom, men han kunde inte riktigt höra något. Han tittade upp. Som en fadersgestalt höjde sig trädet över honom, men även trädet behövde någon eller något som stöttade det. Det såg ut som om även trädet kände sig ensamt.
Pojken fick för sig att om han la armen om trädet för att ta hand om det, så kunde han samtidigt lägga huvudet mot trädet så att det kunde ta hand om honom. Han gjorde så, och vad han kände var frid och ro. Som att ha någon att luta sig mot. Någonstans i honom sades det att det var på gränsen till desperat, att plötsligt finna kroppsligt ”njutning” i att krama ett träd. Men han ville inte se det som om han var dum, eller att hans handling var fel. Det var en skön, fridfull känsla.
Han stod så ett tag och lät händerna känna på trädet, smeka dess bark och bry sig om trädet, samtidigt som han kände att trädet beskyddade honom. Det var då han insåg att han skrivit ett musikstycke, just om detta trädbeskydd. Det stycket handlade om två pojkar som växte upp parallellt med varandra. Den ena hade ett träd som beskydd, den andra saknade det beskyddet. Den första blev kärleksfull, den andra blev rädd. Där han nu stod och höll om trädet, insåg han att han var den andra. Han hade faktiskt inte tagit ställning själv till vem han var i förhållande till sitt eget stycke, men denna kväll gjorde han det. Han var den rädda pojken, som inte haft något träd till beskydd. Han var den rädda pojken, som inte fann tryggheten. Tills nu.
Nu hade han funnit trädet. Nu hade han faktiskt funnit ett beskydd. Och genast blev han rädd och ängslig. Om han nu cyklade tillbaka, skulle han någonsin cykla tillbaka för att träffa trädet igen? Om han cyklade tillbaka, skulle han ”mista” trädet? Skulle han bli ensam igen? Skulle han bli otrygg igen?
Han kramade denna gången trädet på allvar, och han grät. Han var rädd. Han ville inte mista sitt kära träd. Men plötsligt kände han hur något stötte bort honom. Han kände ett mod växa. Det var som om det kom från trädet. Det var inga ord, det var bara en känsla. Trädet pratade med honom. Inte med ord. Inte i rörelse. Utan i känslor. I vågrörelser som inte syntes. Han släppte taget om trädet och backade. Han hade fattat mod. Han visste att trädet skulle vara kvar i honom, även om det dog eller fälldes.
Pojken blev plötsligt öppen för många andra känslor. Han la sig på knä och kände hur marken talade med honom, precis som trädet. Han kände vinden, han såg vattnet. Allt runt honom talade med honom och ingav hopp och mod. Naturen vände sig mot honom och gav honom frid. Naturen gav honom plötsligt allt kroppsligt han tidigare känt att han saknat!
Han fick samtidigt känslan av att trädet han först kramat spred ett budskap genom skogen. Till alla träd som någonsin funnits, fanns och någonsin kommer finnas ilade budskapet. Budskapet handlade om att se honom, känna honom, som han ville se naturen, som han ville känna naturen.
När pojken cyklade tillbaka, märkte han hur träden vakade över honom. Vinden förde budskapet genom honom till alla träd i hans väg. Han kände att han kunde vara trygg, när helst han ville. Han hade funnit sitt träd. Det var både i själslig och kroppslig form, och den var i bön. Han var ett träd. Ett träd som stod rak och stolt som en fadersgestalt, men som även behövde samma känsla av trygghet som den trygghet han skänkte. Egentligen fanns inte längre det behovet, då han alltid kunde känna att när helst han ville, skulle naturen skänka honom allt han önskade!
Slutar historien lyckligt? Frågan är snarare om den någonsin slutar. Där vi tycks lämna pojken är där vi träffar honom.
Hösten 2004
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar