Hon får fortfarande tårar i ögonen när hon tänker på den där ödesdigra dagen, trots att det var mer än tjugo år sen. Men vissa saker sitter kvar, vissa sår läker aldrig och såren som läkt lämnar ärr.
Hon sitter på tåget och hjärtat slår lite hårdare av nervositet. Vad hade han tänkt? Vad hade han gjort? Hade han fått veta vad som skulle hända, eller hade han blivit helt överraskad? Hade han hunnit tänka på henne? Vad hade han känt? Det finns tusen frågor, men få svar.
På sätet bredvid henne ligger en blombukett. Tanken på den gör henne lite lugnad. Hon är på väg till honom, och hon ska få berätta om vad som har hänt sen sist de sågs.
De står på plattformen och håller om varandra, han och hon. Regnet faller stilla, men det är inte kallt. De pratar tyst, ler mot varandra, kysser varandra flera gånger. När avgångstiden är tre minuter bort, går han på tåget och ställer sig i dörröppningen. Tårar syns trilla nerför bådas kinder och blanda sig med regndropparna, men de fortsätter le. Om några veckor ses de igen, lovar dem varandra. De håller varandras händer tills tågets dörrvissla ljuder, och dörrarna går igen. Han går och sätter sig på sin plats och vinkar till henne. Hon vinkar tillbaka. Sedan står hon och ser efter tåget när det rullar bort från stationen och försvinner bakom husen några minuter senare. Sedan går hon sakta gråtande bort mot sin buss.
Hans tankar
Vilken underbar helg jag haft. Hon är så vacker och underbar, jag älskar henne så mycket. I en evighet levde jag som om hon inte fanns. I alla drömmar var hon ändå nära, så underbart nära! Och nu har vi funnit varandra, och vi älskar varandra! Är inte det underbart?
Men det är alltid lika jobbigt att skiljas. Vi har gjort det några gånger nu, men det verkar inte bli särskilt mycket lättare. Vi har kanske blivit lite mer säkra på varandra, vi vet var vi har varandra, och man vänjer sig vid att prata i telefon. Distansförhållande är annars ganska jobbigt, men är det den rätta, så går det bra ändå!
Jag tittar upp på skylten ovanför dörren till kupén där stationerna som vi kommer stanna på räknas upp. Det kommer ta nån timme innan jag får täckning, så att skriva sms till henne kan jag inte göra än, även om jag vill. Jag saknar henne redan, men jag överlever.
Jag smeker och masserar min något ömma nacke med ena handen och tittar mig omkring. Jag sitter vid ett bord, närmast fönstret, och jag reser framlänges, i främre vagnen. Att resa så gör mig lite illa till mods. Att resa framlänges gör att jag inte har något direkt skydd om tåget skulle tvärbromsa, och den första vagnen har jag fått för mig har mindre skydd än de bakre, eftersom det är den vagnen som är den första att spåra ur om det skulle hända. Men det är bara min fantasi som skenar iväg. Den är bra på att göra det.
Det är fantasin som gjort att jag befinner mig här. Utan den skulle jag inte fortsatt med musik. Utan musikplugget skulle jag inte ha träffat de klasskompisar jag träffade på gymnasiet, och utan dem skulle jag inte ha gått folkhögskola med musikinriktning, utan folkhögskolan skulle jag inte ha gått vidare till Musikhögskolan, utan Musikhögskolan skulle jag kanske inte fått den ångesten över att prestera, utan prestationsångesten skulle jag inte sökt mig till internet, utan internet skulle jag inte i fantasin träffat en massa chatkompisar som jag intalade mig själv var riktiga människor (det var dem ju, men på det sättet jag och dem chattade var det inte på riktigt), utan dem människorna skulle jag inte förstått mig själv och utan att ha förstått mig själv… skulle jag inte ha träffat henne. Det var genom att förstå vad som var verklighet och vad som inte var det, som gjorde att jag förstod att hon var en riktig människa när hon skrev det där mailet, som verkligen ville vara med mig. Som ville träffa mig på riktigt. IRL, In Real Life. Och så skedde. Jag minns fortfarande hur vi satt på en bänk på kyrkogården, med utsikt över nästan hela den stad i vilken hon bodde då, och gungade med benen med tonårskittling i magen av nervositet, spänning och förälskelse. Vi var kära redan över internet, men förälskade från första ögonkastet.
Till höger om mig sitter en man, något äldre än jag, med en bok i handen. Det verkar vara en skönlitterär bok och han är djupt försjunken i den. Hans bagage var lätt, han ska nog inte resa så långt. Framför oss sitter en liten flicka. Hon ser nervös ut och tittar då och då på mig. När vi får ögonkontakt ler jag åt henne, och då ler hon försiktigt tillbaka. Så tar hon mod till sig och frågar:
- Kan du hjälpa mig med något?
- Det beror på vad det är, svarar jag.
- Kan du hjälpa mig att byta tåg på den här stationen, säger hon och visar på sin biljett.
- Jag tror inte du behöver byta. Det ser ut som om du kan sitta kvar på samma plats. Se, det är ingen plats avsedd för den stationen. Ah, titta, det står ”via” den stationen. Det betyder att den går genom den staden, men det betyder inte att du behöver byta.
- Jaha, säger hon osäkert.
En stund är det tyst, men eftersom hon fortfarande ser lite osäker ut lutar jag mig fram och säger:
- Men du, om du behöver byta… då hjälper jag dig. Det lovar jag. Och så blinkar jag leende åt henne, och hon ser lugnad ut och ler tillbaka. Sen tar hon upp öronproppar och en mp3-spelare.
Jag känner mig nöjd och glad. Jag tycker om barn, men är osäker på om jag verkligen kan tala med dem. De gånger jag lyckas blir jag överförtjust och känner mig hedrad. Barn är ett underbart släkte som vi verkligen måste värna om och ta hand om. Jag menar, barnen är ju på ett sätt dem vi var när vi var små.
Tåget är ganska välfyllt, och sorlet är ganska högt. Jag hör ett spädbarn gråta och en mamma som hyschar, två fjortistjejer som klagar över skolan och kompisarna med sina ”ba” och ”liksom”, tre medelålders män i fina kostymer som försöker samsas om en laptop och som pratar om sitt, eller kanske varandras, för jag vet inte om de tillhör samma, företag. Resten är ett gytter av röster
Det är lite sövande, för jag är inte skapt för höga ljudnivåer. I gymnasiet spelade jag trummor på en sjuttitalsfest, men jag glömde ha i mina hörselproppar. Förutom att det var en liten sal, så ljudet blev högt bara man viskade, och förutom att jag hade cymbaler nästan dubbelt så många än övriga trummor tillsammans, vilkas skärande skrällar skar in i öronen, så hade de som skötte ljudet ställt dit en medhörning stor som en scenhögtalare nära mitt vänstra öra. Det pep i det örat från fredag kväll till måndag eftermiddag. Ett halvår senare tände en kompis en kinasmällare på påskafton. Den small i handen på honom och i örat på mig. Ett år senare var det dags igen, denna gången på utomlandspraktik. Vi var på en nattklubb där ett storband spelade. Vi satt ganska nära dem och trumpeterna skar in i öronen på mig. Ändå satte jag inte in mina öronproppar. Det har funnits ett litet tjut i öronen sen dess. Jag tror tonen är ett något lågt A.
Sen dess har jag svårt för höga ljudnivåer. Att vara ute på kaféer och nattklubbar är inte min grej. För det första är jag så gott som nykterist, jag dricker sällan alkohol, och när jag väl gör det slutar jag när jag känner salongsberusningen. Jag tycker inte om att tappa kontrollen. För det andra blir jag trött, eftersom mina öron numera är ganska känsliga för höga ljud. Det är väl egentligen de flestas, men jag tål det inte, jag blir så väldigt trött.
Det är skönt att hon är likadan. Vi är så lika varandra. Jag saknar henne så.
Nåja, jag kanske skulle läsa lite? Få se, vad har jag med mig? Kursbok, skönlitteratur, papper och penna att skriva eget med, mp3-spelare. Ja, lite musik kan nog få mig att må bättre. Det kunde vara något att bädda ner öronen med. Jag behöver dessutom vila lite innan jag börjar plugga. Jag hinner det, det är en ganska lång resa. I med öronpropparna och så på med musiken. Ah, härligt, det är mappen med våra låtar. Skönt, då blir jag verkligen avslappnad, så avslappnad, jag somnar nog…
Oj! Vad var det? Tåget skakar! Jag slog huvudet i fönstret! Vi lutar, vad händer? Shit, vi är urspårade, eller nått, jag vet inte, det går så fort! Herregud, vad det skakar! Bagagen flyger ner, alla skriker, gråter, flickan stirrar vilt omkring sig och håller i sig, fjortistjejerna skriker, männen i kostymerna håller i laptopen, i stolarna, i varandra, jag vet inte vad jag gör, jag spänner hela kroppen! Aj! Vi flyger, jag ser spåret, det är till höger om oss, var befinner vi oss? Woaa, tåget rullar runt, jag flyger, slår i taket, det gör säkert ont, jag hinner inte känna, jag är för chockad, jag ramlar ner på golvet, slår hakan i ett ryggstöd, löv? Det är löv inne i vagnen, och jag tittar upp. En metallstång far rakt emot mig, och plötsligt står allt still för en millisekund. Jag inser plötsligt en massa saker, vad allt gått ut på. Jag skulle vilja berätta för alla människor, men jag vet att jag för det första inte kommer hinna, för det andra skulle jag inte bli trodd. Jag avstår med glädje. Av någon anledning tänker jag ”Glassplitter” och min flickväns namn, innan jag flyr min kropp, tiden går igång igen och plötsligt…
Vilken underbar helg det har varit. Han är så fantastisk, säger rätt saker när jag behöver, stöttar mig, pratar med mig, tycker jag är rolig, jag älskar honom verkligen. Så jobbigt att sakna honom så! Bussen har inte så många passagerare. Skönt, jag tycker inte om att gråta på bussen om det finns många som kan höra och se att jag gör det. Nu ska jag åka hem och gråta ut en stund.
Jag undrar varför han inte skriver eller hör av sig? Han borde ha stannat på en station vid det här laget en tillräckligt lång stund för att hinna svara på mina sms jag skickat. Han kanske sover hela vägen? Hans telefon kanske inte har täckning trots att de stannat vid en station? Han kanske inte fått mina sms? Hans batteri kanske dog? Det sista vore konstigt, eftersom han laddade telefonen under natten. Nåja, det finns säkert flera anledningar till varför han inte skriver. Lite konstigt är det, han brukar skriva minst ett sms, men man vet ju aldrig med mobiltelefoner. Om en dryg timme ska han vara framme, så jag får väl tåla mig tills dess. Jag saknar honom så. Det är likabra jag sätter på tv:n.
Jag sitter stum och gapar framför tv:n. Tågolycka? Var? Så nära häromkring. På den sträckan han skulle åka. Är det hans tåg? Nej, det får inte vara det! Nej, hans tåg var det första på plats, hans tåg blir försenat på grund av olyckan, därför sitter han fast mitt i skogen utan täckning, och därför har han inte kunnat höra av sig, så är det! Det är inte hans tåg… va? Tåget härifrån till hans hemort?… Nej…
Allt snurrar. Han får inte vara död, han kan inte vara död, han skulle bara våga vara död! ”Glassplitter”? Som om jag förlorat nått viktigt. Nej, det måste ha varit koppen, det kan inte ha varit honom. Han har klarat sig, snälla gud, låt honom ha klarat sig, vad skulle det vara för mening om han… Jag reser mig och går ut i köket. Allt snurrar. Jag vet inte varför jag gått ut i köket, jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag ta reda på om, vill jag ta reda på om? Jag kan inte längre tänka tanken färdigt, men på något sätt vet jag ändå att det är sant. Nej, det är inte sant, det får inte, det är sant, nej, sluta, jag vägrar tro det, jag vägrar, allt snurrar, jag…
Hur länge har jag varit medvetslös? Aj, det gör ont i huvudet. Stolen är omkullvräkt. Jag känner på huvudet, och jag har en bula, men det verkar inte ha gått hål. Inget blod. Bra, jag har svårt för blod. Varför svimmade jag? Jag hör tv:n i vardagsrummet, och jag minns vagt något om en tågolycka och en mardröm, som innebar… Nej, det var bara min fantasi. Det måste ha varit något annat tåg. Jag sätter mig på knä, väntar en stund medan världen slutar snurra omkring mig, sedan reser jag mig med hjälp av bordet, reser upp stolen och sätter mig på den. Jag tittar på klockan. ”Glassplitter”? Jag tittar på golvet, men koppen är uppsopad och prydligt källsorterad som porslin. Kroppen ropar och skriker, den gör uppror, men jag vet inte varför, och jag vill inte veta varför.
Jag har inte kunnat plugga, läsa eller ens vila. Jag har ont i huvudet och kroppen efter fallet i köket. Jag har tittat i en Ikea-katalog och med en gnagande oro i kroppen drömt mig bort till vår avlägsna framtid tillsammans. Jag förstår inte varför den där tågolyckan skulle skrämma mig så. Förvisso borde han hört av sig för längesen, han borde ha varit hemma minst en halvtimme vid det här laget. Men det finns tusen orsaker till varför han inte skulle ha hört av sig än.
Plötsligt ringer telefonen, och jag hoppar till och skriker högt. Jag vet inte om jag vågar svara, men med darrande händer lyfter jag tillslut luren och svarar ”Hallå?”
- Har han åkt? frågar en kvinna med darrande röst, och jag känner igen rösten. Det är hans mamma. Plötsligt blir jag fruktansvärt rädd, men jag lyckas behålla en någorlunda stadig röst.
- Hurså? frågar jag, har det hänt något?
- Har han åkt? frågar hon igen, nu snarare irriterat och desperat än begråtet.
- Ja, han åkte för längesen, han borde vara hemma när som helst.
- När åkte han? Desperationen finns där, irritationen tas över av darrandet igen.
- Med tio-tåget.
Det blir tyst i luren. Sen hör jag hur någon annan tar den, och en röst som jag känner igen som hans storebror talar till mig. Han darrar också på rösten.
- Hallå? säger han.
- Hej, säger jag, har det hänt något?
- Ja, det verkar tyvärr så. Jag är ledsen att behöva säga det men… jag tror han är död.
Han verkar så lugn när han säger det, så jag blir nästan påverkad. De spelar mig ett spratt, tänker jag.
- Vad sa du? frågar jag.
- Det var en tågolycka bara en halvtimme från din stad. Flera överlevande, men vi har fått klart besked om att han var en av… Hans röst tonar bort och dör.
- Vi visste att han var hos dig den här helgen, återtar han efter en stund. Men vi hoppades så in i det sista att de tagit miste och att han var kvar och skulle åka med ett senare tåg.
Jag kan inte säga något. Munnen känns helt torr. Tungan känns förlamad. Handen jag håller luren i slappnar sakta men säkert av, och luren börjar glida i handen. Tills den faller i golvet, och jag följer efter.
Jag ligger på golvet och tittar upp i taket. Det har börjat skymma utanför. Det är kväll. Jag vänder huvudet åt sidan. Luren ligger bredvid mig på golvet. Ingen finns i den, den är tom. Det är jag också. Jag har svårt att röra mig. Jag har svimmat två gånger idag. Jag föll bättre den här gången, jag känner bara en bula i huvudet, den från det första fallet. Jag är trött nu. Jag orkar inte tänka på vad som har hänt och sagts till mig på tågperrongen, via tv eller telefon, jag orkar inte fundera på glassplitter och värdefulla förluster, jag vill inte ägna mig åt grubblerier om han lever eller är död, eller ens om jag själv lever eller är död. Jag vill bara sova och vakna upp från den här mardrömmen.
Så jag vänder mig om på golvet där jag ligger och sluter ögonen. Bilder dansar framför dem, bilder på honom som levande och som död, och det är mardrömsbilder. Både de bilder då han lever och de bilder då han är död är mardrömsbilder. Men jag orkar inte bry mig om ifall jag drömmer mardrömmar. Är det en mardröm kan jag somna och veta att jag vaknar upp från den nästa dag, vare sig det är på golvet eller i en säng. I den förhoppningen att allt varit en mardröm ligger jag kvar på golvet, med luren bakom mig, och hoppas att den inte kommer att ligga där när jag vaknar. Det kommer betyda att jag bara drömt. Sen somnar jag och drömmer om glassplitter.
23 år senare
Hon får fortfarande tårar i ögonen när hon tänker på den där ödesdigra dagen, trots att det var mer än tjugo år sen. Men vissa saker sitter kvar, vissa sår läker aldrig och såren som läkt lämnar ärr.
Hon sitter på tåget och hjärtat slår lite hårdare av nervositet. Vad hade han tänkt? Vad hade han gjort? Hade han fått veta vad som skulle hända, eller hade han blivit helt överraskad? Hade han hunnit tänka på henne? Vad hade han känt? Det finns tusen frågor, men få svar.
På sätet bredvid henne ligger en blombukett. Tanken på den gör henne lite lugnad. Hon är på väg till honom, och hon ska få berätta om vad som har hänt sen sist de sågs.
Framför henne sitter en medelålders kvinna. Hon ser nervös ut och tittar då och då på henne. När de får ögonkontakt ler hon åt kvinnan, och då ler hon försiktigt tillbaka. Det ser ut som om hon vill fråga något, men hon säger ingenting. Hon väljer att låta det bero.
Morgonen därpå hade hon vaknat och vänt sig om. Luren låg kvar på golvet bakom henne. Hon minns att det hände något med henne då. Hon steg upp som om det hade varit helt naturligt för henne att ha legat på golvet, hon la luren på plats på telefonen och gick sen ut i köket och lagade frukost, som om ingenting hade hänt. Och ingenting hade längre hänt, och hennes förnekelse hade bara börjat. Till hennes klasskamrater på universitetet sa hon att han hade gjort slut. Det försökte hon även intala hennes föräldrar, men de hade fått veta vad som hänt. Hans familj hade tagit kontakt med hennes föräldrar därför att de hade varit oroliga, mitt i sorgen hade de varit oroliga för henne. Nu i efterhand kunde hon se hur fantastisk det var, hur fantastisk hans familj hade varit. Men då hade hon bara blivit arg och upprörd över att hans familj skulle manipulera hennes föräldrar, som i sin tur skulle försöka övertala henne till något så fruktansvärt som att få henne att tro att han skulle vara död. Förvisso var han nu redan lika med död, eftersom det var han som hade gjort slut. Enligt hennes uppdiktade verklighet, i alla fall.
Det gick så långt som ett halvår, sommaren hade nästan nått sitt slut, när det oundvikliga hände. Hennes nära och kära hade länge försökt förmå henne att ta sitt förnuft till fånga, att se sanningen i vitögat och få ur sig den sorg som de antog att hon kände. Men deras försök hade i rent ursinne stängt in henne ändå mer i förnekelse. Hur vågade dem försöka förmå henne att se sanningen i vitögat, när hon hade skapat sig en så vacker och romantisk lögn.
Hon hade diktat upp alla omständigheter kring deras uppbrott, och varför de aldrig hört av varandra igen sedan dess. De hade tagit olika form: han hade farit utomlands, han hade träffat någon annan – både man och kvinna hade han träffat, beroende på vilket humör hon hade varit på när hon fantiserade om det – och han hade tillochmed rest till månen. Tillslut hade hon bestämt sig för att han hade åkt ifrån henne och lämnat ett vackert brev om att hon aldrig skulle träffa honom igen av olika anledningar, som dock fortfarande varierade. Att brevet inte fanns kvar skyllde hon på att hon då hade blivit så förtvivlad och förnekat det, och hon hade kastat brevet.
Men halvåret hade gått, och det oundvikliga stod och väntade runt hörnet. Vid ett besök i en mataffär hade hans fotografi som han gett henne den helgen, gömt och tillfälligt glömt i plånboken sedan han lämnat henne sista gången, ramlat ur och fångat hennes uppmärksamhet. När hon tog upp det och såg hans leende ansikte mot henne, kunde hon inte längre förneka det. Och med tanke på hur länge hon hade förnekat det, och med vilken intensitet, var det inte underligt hur snabbt det gick. Det sista hon minns är att allt runt hans ansikte sakta bleknade bort i en svart dimma, och även när allt blev svart och hon stöp i golvet hade hon hans ansikte, leende mot henne, fastbränt på hennes näthinna.
Vad som under en tid efter det hände har hon fått berättat för sig. Själv minns hon bara svaga bitar, och hon är inte säker på om det är påverkat av det som andra berättat för henne. Enligt vad hon fått veta hade människor runt henne i matbutiken sett henne trilla i golvet, och ambulansen hade sedan tagit henne till sjukhus. Där konstaterades tillslut att hennes tillstånd inte berodde på fysiska fel. Det var snarare så att de fysiska fel som orsakat hennes kollaps berodde på psykisk ohälsa. Ett tag förblev hon i det närmaste apatisk inför hennes omvärld, och hon minns inte mycket av den första tiden på sjukhuset. När hennes tillstånd var förbättrat förflyttades hon till ett sjukhus i närheten av hennes föräldrars bostad, så de kunde vara nära henne.
Hon lades in på en mentalavdelning enligt avtal mellan hennes föräldrar och sjukhuset. Föräldrarna hade tidigare, efter flera misslyckade försök att väcka hennes slumrande verklighet, bestämt sig för att se tiden an och under tiden göra förberedelser för det värsta. Och när detta väl inträffade lyckades de behålla lugnet och genomföra alla praktiska detaljer med universitet, sjukhus, läkare och psykolog. Hon inser att hon står i evig tacksamhetsskuld till sina föräldrar, som förutom detta även efteråt ställt upp för henne, och som dessutom inspirerat henne till att bli en lika förstående förälder som dem.
Hon fick sig tilldelad en psykolog som hon till en början inte hade mycket till övers för. I nästan ett halvår satt hon tyst och muttrade mest frånvarande svar på de frågor som ställdes. Men psykologen hade ett otroligt tålamod. Att hon skulle ha sådan tur med psykolog redan från början har hon senare, när hon pratat med andra patienter på mentalsjukhuset och med vänner som gått hos psykologer och terapeuter, förstått som unikt. Många psykiskt störda människor, för det förstod hon att hon varit – störd, inte sjuk, för om hon hade varit sjuk, skulle hon ha varit det hela livet, och i så fall fortfarande, och hon var inte längre psykiskt instabil, inte längre psykiskt störd – många psykiskt störda människor får byta psykologer och terapeuter flera gånger innan de hittar rätt.
Det hade kommit till den dagen då allt vände. Hon nådde botten och såg äntligen i vitögat vad som hänt, men den här gången kom det nästan förberett. Psykologens frågor och proffsiga planering (hon kunde tänka sig att psykologen hade planerat hela hennes förlopp) hade gjort att hon lite i taget förstått att något hade hänt, något förfärligt, något som rört upp och förstört hennes liv. Och den dagen då hon förstod vad som hade hänt, att han hade dött i en tågolycka för drygt ett år sen, då förstod hon också att hon hade svikit honom genom att förneka hans död, och tillochmed missa ettårsdagen! Detta tog henne mycket hårt, och hon grät och skrek och förbannade psykologen för att ha fått henne att inse detta, och hon förbannade sig själv för att inte ha kunnat inse detta på egen hand, för att ha förnekat och glömt bort honom.
Det tog ytterligare någon månad innan hon började, med hjälp av regelbundna besök hos psykologen, som fortsatte att ha gudomligt tålamod (hade hon verkligen andra patienter, eller hur hade hon orkat med henne?), att förstå att det inte var hennes fel att han hade dött, och att det var ett naturligt försvar att hon förnekat hans död. Att det var hennes kärlek för honom som gjort att hon var tvungen att försvara sig på detta sätt, annars hade hennes kärlek försatt henne i ett ändå värre tillstånd än hon nu befann sig i, kanske hade hon inte överlevt.
Psykologen hade sagt henne vid något tillfälle, att ”det är värst för dem som lämnas kvar”. Hon hade tänkt på det ett tag, och insett att hon kan ha haft rätt. Hon vet inte hur han dog, men hon har förstått att det var över så snabbt, att han troligtvis inte hunnit känna någonting. Det var vad hans familj hade fått veta på sjukhuset, och som hon hade fått veta ett par år senare.
Hans föräldrar hade fortsatt hålla kontakten med hennes, och de hade blivit vänner. Själv hade hon inte så ofta efter hans bortgång träffat hans familj, bara några enstaka gånger. Ett tag hade hon skuldkänslor för det, men psykologen hjälpte henne även den här gången att förstå, att det är upp till var och en vilka kontakter man behåller och vilka man lämnar som dem är. En relation kan lämnas åt sitt öde, och den kan ändå vara bra. Hon insåg tillslut att hans familj alltid skulle vara en del av hennes liv, och att de visste det. Och det var okej för alla parter, det var en tyst men förstående relation.
Det är värst för dem som är kvar. Ja, hon tror det också nu. Den som dör, tror hon, kommer antagligen till något härligt ställe (hon tror inte längre på helvetet), och han slipper ju nu det lidande som livet ger. Hon däremot hade lämnats kvar, ensam och förtvivlad, med alla smärtor, både fysiskt och psykiskt. Och eftersom hon har lidit av denna smärta så starkt, har även de som står henne nära lidit. De gör det, de som älskar en: lider, för att man själv lider.
Ett tag hade hon haft skuldkänslor för det också, tills även detta förklarades som något man inte kan styra över. Det var en naturlig del av kärleken, att smärta skulle delas på. Delad glädje är dubbel glädje, emedan delad sorg är halv sorg. Hon vet inte säkert hur sant det är, men att en människas kärlek och försorg över en annan människa kan leda till en kortare återhämtning, det har hon förstått. Och Gud vet, tänker hon, att så många människor jag lärde känna under den här tiden, så många goda, vackra och underbara människor som jag träffat under min rekreation, det trodde jag inte att jag skulle kunna träffa under hela mitt liv. Ibland tänker hon, att det var han som hade kommit till henne, i form av andra människor. Hon kunde ibland se honom blinka till henne i en leende medmänniskas ögon, och då spratt det till av glädje inom henne.
Hon sörjer inte längre, även om hon fortfarande saknar honom. Hon har fortfarande lite svårt för att resa med tåg, men hon gör det ändå. Mycket för hans skull. Det är hans dödsdag idag. Det här datumet, för över tjugo år sedan, hade de sagt farväl, vilket en del människor inte hinner göra. Sedan hade han gått ombord och farit till Himmelen i ett tåg. Hon tror att Gud eller den makt som skapat livet tagit hand om honom, att han funnit sig väl tillrätta snart, och att han förstått och förlåtit henne för länge sen för att hon övergav honom. Det hade han nog gjort långt innan hon förlåtit sig själv. De minnen som hon nu har av honom är något av det dyrbaraste hon äger. Inga jordiska ting kan mäta sig med det som ingen kan ta ifrån henne.
Hon tittar upp och ser att det bara är fem minuter kvar tills hon ska stiga av. Hon tittar på blombuketten som ligger bredvid henne. De verkar klara sig bra, även om resan varit ganska lång. Hon flyttade aldrig tillbaka till den universitetsstad hon då bott i. För åtta år sen hade hon funnit en ny kärlek, och för två år sen hade hon fött sitt första barn. Ett under, med tanke på hur gammal hon då blivit. Hon ler vid tanken på att hon bär sitt andra barn med sig, och hon ler när hon tänker på hur glad han kommer bli för hennes skull, och så glad han kommer bli för att han ska få se hennes mage som växer.
När hon börjar göra sig iordning tar kvinnan framför henne mod till sig och frågar:
- Vem är blombuketten till?
- Min första riktiga kärlek, svarar hon och ler.
- Vem är han? frågar kvinnan nyfiket.
- Var, rättar hon. Han dog i en tågolycka för lite mer än tjugo år sen.
Kvinnan ser plötsligt förvånad ut. Hon tystnar och ser förlägen ut.
- Det gör inget, säger hon till henne, jag sörjer inte längre.
Kvinnan rycker till som om hon varit långt borta i sina tankar och skakar sen på huvudet.
- Nej, det är inte därför jag drömmer mig bort. Jag kom bara och tänka på… Hur var han, din pojkvän?
- Åh, han var så underbar. Vad man än ville ha hjälp med så ställde han upp. Och han kunde liksom se om man tänkte på något, och vad man tänkte på. Och, när jag tänker efter, så hade han ett speciellt sätt att blinka och le pillemariskt när han tröstade och lugnade.
Kvinnan ler stort mot henne, och hon ser visst en tår i hennes öga. Men tiden är ute.
Tåget saktar in, det är dags. Hon reser sig, tar sin resväska och sin blombukett, nickar åt kvinnan och går sedan av, då tåget stannat vid stationen. En taxi väntar som beställt på henne, och den tar henne direkt till kyrkogården. Taxichauffören är en trevlig man i hennes ålder som kommenterar den växande magen med förtjusning och undrar charmigt om det är hennes första barn. Hon skrattar och talar om hur gammal hon är. Chauffören håller på att åka av vägen av förvåning. Hon ser inte alls så gammal ut, hon såg ut som om hon vore tjugo år yngre, säger han. Nej, svarar hon milt leende. Då såg jag ut som jag skulle gjort idag. Chauffören förstår inte, men nickar ändå och säger inte mer, för de är framme vid kyrkogården.
Hon går sakta upp för grusgången och viker av då hon kommer till hans rad. Hans gravsten är välskött, ljus brinner, men de är nästan utbrunna. Hans familj kommer ofta dit och sköter om graven. De älskade, och älskar honom verkligen. Hon borstar bort lite löv, blåser ut, byter ut och tänder ett nytt ljus, och sist men inte minst ställer hon blommorna i vasen som står tom bredvid ljuset. Vasen bad hon hans mamma ställa dit, eftersom hennes egen råkade falla i golvet och sprida glassplitter över hela golvet. När blommorna står i vasen ställer hon sig för att prata en stund med honom, om familjen, barnen, jobbet och livet i övrigt, kanske kommer hon nämna kvinnan på tåget. Regnet faller stilla, men det är inte kallt.
The End
Våren 2007
1 kommentar:
Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag läser min egen historia. Den är baserad på verkliga människor, men fiktiva händelser. Jag känner personerna väl. Det är nämligen jag själv, och min flickvän.
Skicka en kommentar