Död

Jag vaknar mitt på dagen i min låga säng. Solen lyser in genom de beiga persiennerna och på de rödblommiga tapeterna blir solstrålarna ljusa ränder. Konstigt nog märker jag ingenting i kroppen från igår. Men jag känner att jag nog inte bör gå till jobbet idag i alla fall. Dessuom är jag ju redan ett par timmar försenad, så det är lika bra att stanna hemma. Jag får förklara imorgon vad som hände igår. Då förstår de säkert.

Jag tar på min mörkgråa morgonrock och sätter på de mjuka tofflorna som har en teddybjörns ögon, nos och öron. Jag går över golvet som knarrar lite lätt. Det är lite dammigt, man ser ibland små dammtussar som dansar över tarketten. När jag ska dra upp persiennen, går snöret sönder. Jag blir lite förvånad, men tänker att jag får laga det imorgon. Istället går jag till köket. Där tar jag ut smörgås och juice från mitt lilla kylskåp. Bröd och smör till frukost är bäst vid mitt eget lilla bord. Det är lite rispor och repor i det, för det har ju hängt med ett tag. Det kommer från mitt barndomshem.

Jag lever ensam i min lägenhet, som ligger på markvåning. Jag har lugna grannar, mest pensionärer, och jag själv känner mig trygg här. Jag har nära till naturen, för det ligger en skog precis bakom lägenhetshuset och jag går gärna och ofta i den skogen. Särskilt strax efter att jag kommit hem från jobbet. Jag behöver röra på mig efter arbetet, eftersom jag har ett så stillasittande jobb. Fast det är klart, krånglar det mycket ute på arbetsgolvet, så blir det ju ganska mycket spring för mig också, även om jag jobbar på ett kontor. Jag jobbar på inköp och har hand om inventarierna. Det är ett fridfullt jobb och jag får mycket tid till att fundera på vilka jazzackord jag ska lägga på min gitarr efter promenaden på kvällen.

Vid mitt frukostbord kan jag sitta länge, och jag gör så även den här gången. Jag läser gårdagens nyheter och klockan hinner bli två innan jag tycker att jag är klar. Jag tar en lång dusch och tar på mig samma kläder som gårdagen, med undantag från ren t-shirt, rena kalsonger och rena sockar. Sen måste jag bara spela lite gitarr. Min gitarr är en halvakustisk Gibson, som bara är så skön att spela jazzackord på. Jazzackorden är mollnior och minustretton klingar skönt i mina öron. Jag behöver ingen förstärkning, och det är lika bra. Det är för stor risk att störa grannarna. Det är ganska lyhört.

Jag fastnar i musiken så länge att när jag slutar har solen redan börjat dala. Jag känner att jag har sovit för länge och fått för lite luft, så jag tar på mig gårdagens jacka och märker med en viss fundersamhet att den är hel och ren. Trots flygturen igår har den inte ens repats. Har jag drömt? Eller så är det mycket bra kvalitet. Jag tar även samma skor som igår, de svarta gympaskorna är sköna att gå i nu när det har blivit vår.

Den härliga vårsolen värmer allt och rotar upp jordens dofter. Det luktar jord, bark, kåda, mossa, blad, solstrålar. Solen inte bara värmer kroppen, den värmer också själen. Får mig att vilja stanna i naturen för evigt och uppleva dofterna och alla vackra träd. Den bruna barken under mina händer. Den gröna mossan under mina skor. Solens strålar genom trädens gröna blad. Jag bara älskar det!

Plötsligt märker jag att jag känner igen mig. Jag har gått här förut. Jag gick här igår. Eller var det i en dröm? Jag stannar och ser mig omkring.

Jag står vid en väggren. Det är en kurva, där man inte ser någonting åt något håll. Träden står nämligen ganska nära vägkanten. Det är en liten väg, typ femtiväg. Men bilen måste ha kört i åtminstone nitti. Mercedesen står också kvar i diket på andra sidan, till vänster om mig. Märkligt! Jag trodde jag hade drömt. Den är inte så bucklig ändå, där den står som ett mörkblått kadaver i gränslandet mellan skogen och landsvägen.

Jag tittar åt det andra hållet. Vid vägkanten vid min sida ser jag plötsligt att någon lagt dit blommor och kransar. Jag går fram till dem och sätter mig på huk. Det är fina blommor. Någon har nyss lagt dit dem, för bladen har inte ens kroknat. Det är rosor, hyacinter och blomsterkransar med vackra färger. Det är sorgeband på dem. På ett kort på en av kransarna läser jag ”Saknar dig”. Kan föraren av den blå mercedesen ha dött? Han verkade ju så pigg när han kom fram till mig. Men nej, det var ju en dröm. Det känns ganska konstigt. Här står en bil, precis som i drömmen, och någon har dött.

Tankarna rullar i huvudet hela vägen tillbaka. Klockan är sex på kvällen när jag kommer hem. Det har börjat bli lite kyligt, men dofterna finns kvar. Jag har drömt om en olycka där jag blev påkörd. Drömmen var så verklig att jag känner igen platsen och bilen när jag kom till olycksplatsen. Personen som kanske blev påkörd på riktigt dog? Det får en att fundera. Tänk om jag blev påkörd och dog? Vem skulle jag ångra mest över att jag inte pratade med senast? Det slår mig direkt att det var längesen jag ringde mamma.

Jag tar den svarta luren och slår numret till mitt barndomshem på den blanka och gamla nummerplattan. Men jag får inget svar. En snabb tanke far genom min skalle: tänk om det var någon jag kände som dog? Pappa dog ju för ett par år sen, och jag minns smärtan än idag. Men vem var föraren?

Jag lägger på luren och sätter mig vid tv:n. Den får mig att sluta tänka så mycekt på vem jag är (jag funderar snarare på hur långt det är mellan månen och Jupiter) och jag blir sittande till dess det lokala nyhetsprogrammet börjar. En ung kvinna med en röd blus rapporterar inrikes och utrikes. Plötsligt märker jag att bilderna visar på platsen med mercedesen. Nyhetsuppläsaren berättar att en person dog när han blev påkörd av en mercedes igår sen eftermiddag. Då drömde jag en sanndröm, alltså.

När jag äter kvällsmat kan jag inte undgå att fundera över vad jag gjorde igår egentligen. Jag har ett svagt minne av att jag gav mig ut efter jobbet på en promenad, men sen sviker minnet mig. Det verkar som om jag blandar ihop det med drömmen. Jag ser framför mig hur den något chockade föraren springer ut ur bilen och fram till mig. Jag kan inte se hans ansikte, för jag verkar så omtumlad efter olyckan. Jag hade kvicknat till när han hade försvunnit och gått hem. Man drömmer så konstigt. Jag borde ju ha brutit vartenda ben i kroppen. Jag måste ha varit väldigt trött efter promenaden i alla fall, för vad jag minns sov jag 16 timmar i natt.

Apropå trött så känner jag hur dagen ändå har slitit på mig. Jag kanske sov för mycket? Vaknade sent och har kanske inte rört på mig tillräckligt mycket. Dessutom måste jag gå till jobbet imorgon och försöka komma på en anledning till varför jag inte kom idag. Klockan är 23 och jag går och lägger mig.

Dagen därpå är jag på jobbet vid sju som vanligt. Men det är en konstig stämning på jobbet. Ingen verkar bry sig om att jag kommit, ingen hälsar på någon i de beiga korridorerna. Mina arbetskamrater ser ledsna ut. Eller är de sura? Sura för att jag inte kom igår? Det måste de väl ändå tåla? De kan ju försöka med att inte döma innan de vet varför i alla fall.

Någon har bytt ut mitt lås på skåpet, för nyckeln passar inte längre i mitt vita klädskåp. Det känns inte så roligt. Nu känner jag mig något irriterad. Jag tar mig till mitt lilla kontor med de rosa gardinerna och slår på datorn, men ingenting händer. Datorn är stendöd och stirrar på mig med ett stort, svart öga. Då märker jag att det ligger en krans på bordet. Nu blir jag riktigt förbannad. Att jag är avskedad för att jag varit borta från jobbet en dag utan att säga till kan jag för det första inte förstå, men att sparka mig på det här sättet är riktigt opassande och skamligt! Jag lämnar byggnaden i ren ilska och skriker ”BEHÅLL KRANSEN!” Ingen verkar reagera.

Jag tar mig hem innan klockan har blivit 11 och vankar runt i lägenheten ett tag. Men ilskan gör mig rastlös och jag tar mig snart ut på stan igen. Trots den tidiga timmen och trots att det bara är torsdag, är det ganska mycket folk ute på stan. Som vanligt vandrar alla förbi en och bryr sig inte om dem de möter. De är på väg till fiket, affären, jobbet, skolan och hemmet. De är gamla med skägg eller utan skägg, med fina eller skabbiga kläder, med hattar och kryckor eller utan, med rollatorer och handväskor. De är medelålders män med spritflaskor eller portföljer, med stubb eller renrakad barnstjärtskind, med gråa färger eller svarta eller vita slipsar, med halvtrasiga jeans eller svarta byxor, med kappor och handväskor som innehåller sprutflaskor mot överfall och smink. De är unga studenter med konstiga frisyrer och udda klädstilar eller inte, med en fri inställning till sex och en politiskt obunden religion, med pojkvän eller singel (det känns som det är antingen eller, ingen vill ha en flickvän längre – det är för att reta de äldre som har homofobi). Men framförallt är det yngre skolkare som cyklar fort och oförsiktigt genom gågatan. En yngre skolgrabb på en gulsvart mountainbike och någon form av skolväska på ryggen kommer farandes rakt mot mig. Han verkar ha siktet inställt på att köra över mig, och jag får kasta mig åt sidan för att inte träffas. Om han ville leka chickenrace vann han ganska överlägset, för inte ens när jag far åt sidan precis innan kollisionsögonblicken ger han vika en tum på varken styrning eller fart. Jag skriker några väl valda ord åt grabben och är lite förvånad över att ingen sett eller hjälper mig upp. Alla passerar utan att ens kasta ett öga åt mig.

Jag bestämmer mig för att lugna mig med en glass vid kiosken som ligger mitt i gågatan. Jag går dit och ställer mig i den korta kön. Det är bara två personer framför mig. Det är en liten kille som nyss fått sin månadspeng och ska köpa upp den. Han räcker precis upp till fönstret och han får glassen som han åtrår så mycket. Den är uppäten nästan innan han fått av pappret. Den är uppäten innan han överhuvudtaget gått ner på hälarna. Den andra personen framför mig i kön är en äldre dam i en vinterkappa av päls och tjockt, mörkt hår. Hon ler åt den lille pojken som slänger i sig sin månadspeng. Damen köper en nyhetstidning och ett paket cigaretter av den färgade mannen i fönstret. Men när jag sen lämnas plats vid kioskfönstret stänger mannen det mitt framför nästan på mig och vänder mig ryggen. Jag knackar på rutan och ropar på honom, men han går bara in på sitt lilla kioskkontor, utan att överhuvudtaget ge något som helst tecken på att han hör eller sig mig. Jag blir riktigt ursinnig, men hur jag än bankar på glasrutan och skriker så verkar det inte som att han tänker hjälpa mig. Han måste vara både blind och döv, och röd i ansiktet av ilska vänder jag på klacken och går iväg.

Då möts jag av en man med en ganska tjock, blå jacka, och han går fram till kioskfönstret. Utan att han ens behöver knacka reser sig kioskägaren och går fram till fönstret. Jag står som förlamad och gapar som en groda som gäspat käken ur led. Mannen köper en tidning och börjar sen gå mot mitt håll. När han går förbi mig tar jag tag i honom och frågar honom hur det kommer sig att han får hjälp medan jag blir helt förbisedd. Men han varken tittar eller lyssna på mig. Medan jag ställer min upprörda fråga rättar han till jackan, och innan jag är klar med min frågeställning går han vidare, utan att bry sig om mig.

Mina stämband klibbar ihop sig. Min hjärna går på högvarv. Varför i hela friden vill han inte ha med mig att göra? Hade han haft bråttom hade han väl åtminstone tittat på mig eller avvisat mig på ett mer konkret sätt än att bara låtsas att jag inte var där? Och när jag vänder mig om och försöker få tag i fler människor, märker jag att ingen ser eller hör mig. Alla går förbi utan att lägga märke till mig. Ingen märker mig! Ingen ser mig! Ingen hör mig! Vad är det här? Hela världen kan inte bara helt plötsligt bestämma sig för att jag inte finns! Det är en omöjlighet!

Jag vänder min blick åt platsen där jag fått tag i mannens jacka. Då märker jag att i samma höjd sticker det ut en spik från ett räcke, och på spiken hänger en bit av en blå jacka. Tanken att jag inte rört vid mannen, utan att han fastnat på spiken, skaver min realitet och jag kan inte få den tanken att hänga ihop.

Nu klarar jag inte av att vara kvar på gågatan. Jag går, nej springer ifrån allt vad människor heter. Jag springer ut i skogen. Jag tänker inte på något annat än att jag springer. Jag märker inte ens mossans under mina fötter, barken på träden, dofterna från jorden, solstrålarna genom bladen. Allt jag kan tänka på är hur kroppen rör sig när den springer. Och jag stannar inte förrän jag kommer till en asfalterad femtiväg.

Jag känner igen mig. Det är samma plats jag var på igår. Det är platsen som jag drömt om, olycksplatsen. Kurvan där sikten är skymd åt båda hållen. Kurvan som inte är så skarp att en mercedes behöver sakta in så mycket. Jag får en minnesbild av bilen precis innan fronten skär in i mina ben och fäller mig. Jag minns plötsligt hur det kändes att flyga och hur jag någonstans i det ögonblicket hör bilens bromsar.

Minnena försvinner lika snabbt som de kommer, och jag vänder mina ögon åt höger. Där ligger nu fler kransar med sorgband, och jag ser att det står något skrivet på dem. Där finns också fotografier. När jag går närmare och kan börja se vem det föreställer, blir jag mer och mer förskräckt. När jag stannar precis vid kransarna med namnen på sorgbanden och fotografierna stelnar jag till i hela kroppen och jag står bara och gapar, denna gången som en människa i stor skräck.

Det är mitt namn på sorgbanden.

Det är mitt ansikte på fotografierna.

”Är jag död?”

När min tanke åter kan röra sig, sätter jag mig ner. Förtvivlad och förvirrad försöker jag forma tankarna till något som liknar ett minne. Vad hände egentligen i tisdags eftermiddag? Jag blundar och koncentrerar mig så mycket jag kan på att minnas.

Jag var ute på skogspromenad då. Jag gick skogspromenaden jag råkat gå varje dag sedan dess. Det var lite molnigt och lite kallt. Jag kom till den här vägen och den här kurvan och tog några kliv ut i vägen. Plötsligt dök mercedesen bara upp. Kofångaren slog mina ben till spillror och jag flög över motorhuven och över taket. Mercedesen hann inte ens börja bromsa förrän jag flög i luften bakom bilen. Den körde i diket och jag föll i marken. Jag kände hur benen och mina inre organ gick sönder, men jag var fortfarande vid medvetande. Föraren hoppade ur sin bil, omskakad men till synes utan en skråma. Han sprang fram till mig och jag hörde honom säga något. Jag mumlade något till svar, han reste sig och sprang därifrån, antagligen för att hämta hjälp. Vad hände sen?

Jag känner att det är jobbigt att samla tankarna. Minne sviker mig och jag förstår fortfarande inte vad som hänt. Jag kan inte vara död! Jag lever ju! Jag måste ha drömt en mardröm. Jag kan fortfarande inte förklara vad som hänt idag, men på något sätt måste jag ha inbillat mig att ingen lagt märke till mig. Jag känner mig otroligt trött och beger mig hem.

Klockan är närmare sju på kvällen när jag är hemma igen. Jag måste få berätta för någon hur jag mår och vad jag drömt, och vem passar bättre än min egen mor. Jag lyfter åter på den svarta, gamla luren och slår det välbekanta numret. Det går två och en halv signal innan de bryts och mammas röst hörs på andra sidan.

- Hallå?

- Hej, mamma, det är jag. Du, jag måste få berätta-

- Hallå?!?

- Hej, mamma, hör du mig? Det är jag!

- Vem där?

- Mamma? Hör du mig inte? Mamma, det är jag!

- Hallå?

- MAMMA! skriker jag.

Då hörs en förskräckt inandning och i nästa sekund lägger mamma på luren, hastigt som det verkar.

Nu snurrar tankarna som tecknade fåglar som dyker upp runt huvudet på en seriefigur när han blivit slagen med en stor hammare i skallen. Jag känner mig förtvivlad och förvirrad som aldrig förr. Jag sätter mig vid mitt kära köksbord och sätter händerna djupt ner i hårbotten och försöker åter samla tankarna till något som skall likna ett minne.

Medan föraren var borta kände jag hur smärtan sakta upphävdes. Styrkan återvände och yrseln försvann. Molnen hade skingrats och jag tittade rakt upp i solen. Plötsligt var det varmt och skönt i luften och jag reste mig upp. Mercedesen stod tyst i diket. Föraren var försvunnen. Jag verkade inte i behov av vård. Möjligtvis var jag chockad och förvirrad, men jag begav mig hemåt i alla fall.

Var jag död redan då? Men jag kan inte vara död! Jag är lika levande som när jag tog skogspromenaden innan olyckan! Det är jag ju ett bevis på, som sitter vid köksbordet! Det är ett bevis att jag känner mig trött. Det är ett bevis att jag tänker. ”Jag tänker, alltså finns jag.” Bevisligen lever jag!

Jag somnar av ren utmattning med huvudet i mina egna armar på köksbordet. Men tankarna rör sig vidare i drömmen, och jag drömmer att jag står precis i mitten av en stor landsväg, som verkar försvinna i oändligheten åt både höger och vänster. Himlen är mörk och ger världen en orange sandkänsla. Marken är kal och ökenliknande och det känns olustigt att vara där. Som om något höll på att hända.

Plötsligt ser jag något närma sig från den högra horisonten. Ett stort fordon rör sig i extrem hastighet mot mig. Den är över mig innan jag fattar mer, och jag blir påkörd utan att känna något. Jag sjunker till marken och föraren kliver ur bilen och vänder sig om. Då ser jag att det är mamma. Hon ser förskräckt ut men går fram mot mig och ser ut att vilja säga något. Läpparna rör sig inte, men jag hör vad hon tänker.

- Du är väl död?

När jag svarar, märker jag att jag också gör det enbart med tanken.

- Är jag?

- Vet du inte det? svarar mamma. Jag svarar inte. Det känns konstigt att ens egen mamma frågar om man är död, trots att det är en dröm.

Vi befinner oss plötsligt på en grön äng, men himlen är fortfarande den mörka, orange oändligheten. Bilen står en bit bort och skrattar.

- Men varför vet du inte om att du är död? frågar mamma.

- Kanske för att jag vill veta hur det känns? svarar jag, men förstår inte riktigt själv.

- Vaddå ”veta hur det känns”? frågar mamma.

- Hur det är att inte vara död, fast jag är det.

- Vad kan du få ut av det?

- Det vet jag inte riktigt.

Vi är tysta ett tag och ser på omgivningen som hela tiden förändras. Jag känner igen miljöerna. Det är som om livet passerar revy, men det är bara naturen jag upplevt som kommer fram. Jag ser inga människor någonstans. Plötsligt rider en flöjtspelare fram och bjuder mig att sitta upp i sadeln. Han säger att han har en trumma också. Han menar att jag kan visslå åt saken och sen rider han bort. Åter är det bara jag och mamma.

- Han har rätt, säger jag.

- Vem då? Flöjtspelare? frågar mamma.

- Ja. Jag har valt det här.

- Men varför?

- För att veta hur det känns. Jag misstänker att det är så enkelt att jag kan vissla åt saken.

- Vad betyder det?

- Att jag är fri och att du inte är det.

- Fast samtidigt är du ju inte fri, så länge du är kvar här, säger mamma med sin sedvanliga visdom. Jag inser att hon har rätt.

- Vad ska jag göra?

- Bli fri. Är det inte det allt handlar om? Att göra sig fri från det materiella när man dör? För du har ju inte ens kroppen kvar. Bara din tanke om den. Du är inte fri i tanken.

- I en dröm kan man säga sånt här, va? frågar jag och mamma ler.

- Är du säker på att det är en dröm? frågar hon och jag ler.

Jag känner mig lite obehaglig till mods bara. Men då stannar den skiftande miljön upp och en stor skog med alla jordens träd sjunger för mig, och det känns mycket bättre. Guds sinne för humor, tänker jag. Mamma ler.

- Så vad ska du göra nu? frågar hon.

- Bli fri, antar jag.

Just då vaknar jag!

Klockan visar på fyra. Det är kolsvart ute. Jag tar på mina ytterkläder och tänker att jag kanske inte behöver göra det. Jag går ut och tittar upp på himlen. Den svarta oändligheten breder ut sig över mitt huvud och det känns nästan som att jag kan peta och röra på stjärnorna och flytta runt dem på himlen. Jag kan nästan räkna dem.

Det borde vara kallt, men jag känner ingen kyla som biter mina kinder. Möjligen doftar träden och jorden mer än vanligt och färgerna syns klart trots mörkret. Givetvis styr jag mina steg mot platsen för olyckan, men denna gången är jag medveten om vart jag går.

Den härliga vårmånen kyler allt och rotar upp jordens dofter. Det luktar jord, bark, kåda, mossa, blad, månstrålar. Månen inte bara lyser upp jorden, den lyser upp själen också. Får mig att vilja stanna i naturen för evigt och uppleva dofterna och alla vackra träd. Den bruna barken under mina händer. Den gröna mossan under mina skor. Månens strålar genom trädens gröna blad. Jag bara älskar det!

Är det det som har hållit mig kvar? Naturen? Var det därför jag fick höra skogen sjunga för mig? Var det därför jag bara fick se naturen i de skiftande bilderna runt mig och mamma?

Jag kommer fram till kurvan. Månen fortsätter sin sakta bana över himlen medan den med ett visst förnöjsamt intresse iakttar mina tankar. För tankar verkar vara det enda jag nu består av. En tät tanke som har ett eget, individuellt liv. Ett medvetande som råkat ut för en extrem ghostfeeling.

Jag leker med idén att jag skulle kunna flytta min tanke från ett ställe till ett annat, som till exempel mercedesen, utan att tro att jag hade en kropp som jag var tvungen att gå med. Plötsligt märker jag att tanken redan är iväg borta vid bilen. Det är bara det att hela tanken inte är det. Bara en del. Jag förflyttar lite till bort till mercedesen och förstår mer och mer hur den ser ut. Jag leker med tanken att jag skulle kunna följa motorns ledningar runt bilens innanmäte och förstå hur den hänger ihop. Plötsligt märker jag hur en del av mina tankar redan gör det, i stunden jag tänker det. Jag rinner genom bilen och förstår på nolltid hela bilens konstruktion. Jag märker också att jag ser hur föraren tänkte och körde när han körde på mig. Jag kan alltså resa i tiden. Allt är egentligen bara ett enda stort nu, där tanken färdas fram och tillbaka hur den vill, men i en levande människa är den bunden till kroppen.

Jag leker en stund till med denna härliga insikt. Jag lär mig sjunga trädens sånger. Jag lär mig flyga med fåglarnas hjärtan. Jag lär mig skapa blommornas doft. Jag lär mig förflytta färgerna från björkarnas utslagna blad. Jag känner hur skönt det är att vara fri från lagar som håller mig fast med båda fötterna på jorden. Jag känner hur skönt det är att förstå att jag kan göra så mycket mer än att bara känna barken under mina händer eller märka mossan under mina skor eller se solens eller månens strålar genom trädens gröna blad. Jag kan vara känslan i barken under mina händer. Jag kan vara mossan under mina egna fötter. Jag kan vara solen eller månen. Jag kan själv förflytta strålarna från dessa båda kraftkällor. Jag kan vara kraften till kraften. Och jag bara älskar det!

Men jag behöver göra en sak till innan jag helt ger detta till mig själv, och jag koncentrerar mig. Tanken letar sig fram till en annan tanke, en tanke som älskar min tanke högt. De blandar ihop sig och jag viskar till tanken.

- Jag älskar dig, mamma. Jag älskar dig för alltid. Jag är fri nu. Min dagdröm är uppfylld. Jag kan flyga. Hälsa alla som saknar mig att de inte behöver det. För jag är med er i evighet, till tidens slut.

Sen samlar jag åter mina tankar till en punkt. Jag suckar lät och min tanke blir plötsligt lika stor som hela universum och jag skapar och älskar. Jag är Gud.

Det är den tredje dagen efter olyckan. Och jag besegrar döden.

PROLOG

Mamma vaknar efter sin dröm strax efter sju. Hon tänker efter vad det var hon hörde i sin dröm. Hon tror att hon förstår, vilket jag kan intyga att hon gör. Hon gråter och känner en frid som älskar i sorgen över vad hon förlorat. Mannen bredvid henne, hennes nuvarande make, vaknar och håller om henne.

- Tänker du på samtalet igår? frågar han med en öm hand på hennes kind när hennes tår trillar ner för den.

- Ja, bland annat, svarar hon, skillnaden är att nu vet jag att det var honom jag hörde. Han kom till mig inatt. Två gånger.

- Har du drömt mardröm om honom två gånger inatt? frågar han med en viss oro i känslan. Mamma funderar lite, sen säger hon:

- Nej, det var inga mardrömmar. Den ena började förvisso ganska hemskt. Det var jag som dödade honom. Nej, det var jag som körde på honom. Nej, inte det heller. Någon körde på honom, men han blev aldrig träffad. Han dog aldrig.

- Du yrar, tror jag, säger mannen, din son är död och du vill inte acceptera det.

Mamma vänder sig till honom. Hon är inte ond och hon talar till honom väldigt lugnt.

- Jag vet att han är död. Men han är aldrig helt död för mig. Mitt minne behåller honom hos mig, vare sig jag minns hur han såg ut eller inte. Jag sörjer hans död, för närheten av honom kommer jag alltid sakna. Jag sörjer förlusten av hans röst, för den kommer jag alltid sakna. Men det är det enda jag behöver sakna. Hans personlighet, den jag älskade, låg inte i hans kropp eller i hans röst utan i vem han var. Jag älskade min son, och jag kommer alltid att älska honom. Och jag misstänker att han håller sitt löfte och alltid älskar mig. Precis som han sa när han var fyra år. Barn ljuger inte. Jag misstänker att han visste vad han ville reda då.

Sa jag inte att min mamma var vis?

Det är svårt att avsluta.
Men förr eller senare inser man att
det är då musiken skapas.
Tille.

Hösten 2003