1
Runt dem och långt bort fanns den vita snön, och människorna var rörelser i perforin. Tåget stod snart på perongen, och hon skulle strax sitta på det. Han skulle vara kvar. Så han kramade henne lite extra, utan att det för den skull var mer än vanligt.
Så möttes deras blickar. Det var svårt att hålla fast, men det var möjligt. Det var första gången de såg varandra ordentligt i ögonen. Han såg djupare och djupare, glupskt åt han sig in, sög in hennes inre, fångade gång på gång hennes hjärta. Han och hon.
Han halvslöt ögonen och lutade sig mot henne i en påbörjad kyss, men med ens vaknade tveksamheten i henne. Han kände det och avbröt kyssen, men behöll avståndet.
"Kan vi inte bara smaka på varandra?" sa han viskande.
Hon svarade inte. Såg tvivlande ut, men han väntade inte längre. Sakta älskade han henne mer och mer, tills deras näsor andades på den andres kind. Så möttes läpparna, och båda slöt ögonen. Båda lika säkra, men ingen av dem säker.
Kyssen var vacker. Den innehöll kyss, läppar, ansikte, slutna ögon och händer och armar omkring varandra. Så var det över. Han blundade en stund till, innan han öppnade ögonen och såg rakt in i hennes igen.
Lycklig olycka.
"Ta hand om dig", sa han.
Tåget bromsade in.
"Du med", sa hon.
Dörrarna öppnades. De släppte taget, hon tog sin väska och gick ombord. Han väntade tills hon vände sig om och blickarna åter bevisat att inget ingenting finns, för blickarnas energier skapade ur tomrummet en så vild partikeldans att bitar av luften kunde falla till marken. Så vände han och gick till bussen.
Han var segerviss. Glad att få smaka på henne. Var han inte lite skadeglad också? För nu skulle hon ägna lovet åt att undra över om hon, eller vad hon skulle göra nu. För hon var skuldsatt till honom. Precis vad han ville, men inte menade.
Hans straff var den brännande munnen han aldrig skulle bli kvitt. Läppar mot läppar, det finns ingen värre brännskada om man inte vet om man får uppleva det igen. Snart.
Hans ögon, så bråttom. Ville verkligen. Men är dem sanna? Bedrar dem honom ej? Jag har utseende, men har han blicken? Ögon att se, inte bara på? Han smakade gott. Många gör väl det. Men så bråttom! För skyndsamt. Till skada. Jag ser sorgen bakom leendet. Jag ser ensamheten i ögonen som ser alla människor. Därför är han rädd. Därför tvekar jag. Därför är jag rädd. Vänta. Ett litet tag till. Jag vill inte. Långt inte än. Snälla, inte än. Det är för tidigt.
Han älskar alla. Han har inte lärt sig än att bara älska. Då hade han insett att han får. Nu förlorar han bara. Han har allt, men inget ser han. Han är bara ensam, och hur lite han än skyndar, är det för fort.
Jag kan inget annat göra, än att finnas.
2
Finns hon? Var hon inget annat än en dröm? Alla har rest nu. Drömmen tar mig till henne, men som så många gånger förr vaknar jag upp ensam igen. Ingen ser mig. Hon såg mig, men hon har rest. Ingen hör av sig. Ingen vill veta hur jag egentligen mår.
Jag tar på mig hörlurarna för att bli osynlig, i hopp om att någon ska se mig då. Bortom all vett och sans finns någon, logiken jag älskar har rest. Ensam i andras sällskap.
Så ser jag mig. Men inte ens jag är sällskap nog. Jag är rädd. Alltid rädd för att vara ensam. Levande död. Lever dött. Så blek att jag är osynlig. Ensam i andras sällskap.
Vill inte skrika. Inte tränga mig på. Önskar bara någon kunde se mig, utan att jag bad dem. Men människor glömmer så snabbt. Ingen kan alltid se mig. Alla ser mig bara en liten stund. Sen är jag glömd igen.
Därför går jag in i mig själv. Söker svaren där. Det tar lång tid, men här syns jag inte. Jag är ensam här. Tills jag hittar mig själv. Här söker jag någon jag vet att jag ska finna.
Utanför jagar jag någon jag är rädd ska försvinna.
Ändå är jag större än världen?
Var är hans logik? Den han sjunger om? Den han talar så vist om? Vetskap, kunskap och visdom. Men logik?
3
Det hade gått en bit in på terminen när de såg varandra första gången. Hon log blygt, men ögonen var beslutsamt låsta i hans, och han kände det. Han blev lite nervös, men han hade lärt sig att hålla i tyglarna, och han log tillbaka. Lärarens instruktioner lät han flyta in, och dansen började med att bjuda upp någon. De bjöd upp varandra med blicken, och det gjorde inget att de inte nådde varandra förrän dansen prövades för tredje gången. Lite tafatt snubblade de fram, men när han blev säker på att de var två, började valsen att sitta.
Ögonen möttes igen. Hennes var varma och goda, smälte honom. Hans var snälla, men kalla, som om de var rädda för något. Hon blev nyfiken på vad, och han såg det. Men mer hann inte hända förrän läraren samlade dem inför lektionens avslut och lunchen stod näst på schemat.
De träffade regelbundet efter det, gick långa promenader och satt länge och pratade på kvällarna. Gärna utomhus, om vädret tillät. Hon hette Emma, han hette Jakob. Flickan på stationen, Marta, var inte glömd, men mer sällan närvarande.
Men Marta såg dem och visste. Hon gladde sig åt det och kände glädje. Nu "slapp" hon att se någon hon tyckte om må dåligt, delvis beroende på henne. Och hon var fri igen.
Samtidigt var det något som höll honom kvar i hennes tankar. Samma tråd gick även till hjärtat, och åter vidare till honom. Hon var orolig, men kunde inte uttrycka sig om varför. Inte ens för sig själv. Så hon lät det vila, medan hennes ögon sneglade åt deras håll, och mest åt hans.
Emma kom ofta till Jakob, och han uppskattade var gång mer än den förra. Särskilt dem kvällar han varit för djup och kände sig liten och misslyckad. Han var då inte särskilt social och pratade inte mycket, men Emma lyssnade liksom ändå. Satt på stolen och tittade på honom, som om han pratade och hon lyssnade. De första gångerna hon gjort så, hade han blivit lite besvärad och försökt prata om vad som tryckte honom, men som vanligt tyckte han att orden inte tog med sig budskapet ut. Det han verkligen ville dela med sig av, hans inre känsla, kom inte ut av ord. Så han slutade prata. Hon slutade inte lyssna.
I själva verket visste inte Emma vad hon skulle fråga.
Hennes kropp drar sig in i mig. Hennes tystnad delas av min, och vi är två som är ett. Med henne är jag inte ensam, och hon dröjer sig kvar hos mig även efter att hon gått. Det är något med ögonen. De tittar förbi min kropp. De tittar in i mig, och stannar där. Om det dröjer innan ögonen återvänder, vissnar dem och jag är åter ensam. Men mer sällan nu, sen hon föddes till mig.
4
Han är mer tacksam. Lever alltjämt som han gjorde. Alltid saktare, men för fort. Eller kanske har det avstannat, och det är den förändringen jag ser? Allt jag kan göra, är att finnas.
Hon finns där fortfarande. Jag har länge jagat henne, men nu är jag själv instängd i ett hörn. Det är inte hon. Hon står på avstånd och iaktar. Vad vill hon? Vad vill jägaren? Vad vill bytet? Tiden saktar in. Jag är villrådig. Stammar fram frågan: vad vill jag göra nu?
5
Emma hade slutat lyssna. Hon hade blivit otålig och frågat mycket, eller påstått sånt Jakob inte ville höra, eller helt enkelt skällt på Jakob för att han alltid slöt sig i sig själv. Så ville inte Jakob alls se det. Först hade han sagt att han ju delade tystnaden med henne, och Emma hade funnit sig i det. Till en början. Sen krävde hon en ny förklaring. Vissa saker går inte att prata om, sa han då. Men det godtog aldrig Emma.
Emma tyckte att Jakob till en början var söt och mysig. Som ett ensamt barn uppskattade han att hon kom till honom som en mor om kvällen. Han hade ibland sett sårad och ledsen ut, men Emma kände det inte som att hon var skyldig. Snarare att det var en befrielse för honom att hon kom. Jakob var dem gångerna väldigt tyst, och till en början var hon en aningen besvärad över det. Det var så mycket hon ville fråga. Vad som tyngde honom? Hur han mådde? Om hon skulle gå? Eller om hon skulle krama honom? Om de skulle ligga med varandra? Men inget av det slank ur henne. De var två tysta vänner.
De hade dansat en kväll på krogen. Det hade varit trångt, och gång på gång fick de hålla varandra så de inte knuffades omkull. Bådas beröring brände dem. Så lugnade sig musiken, de dansande klev antingen av, svettiga och sugna på en bardrink, eller så omfamnade de någon och dansade tätt. Det blev mer plats, men Emma och Jakob såg varandra i ögonen och drog sig samman som om det bara fann den platsen som deras kroppar fyllde, och att om de bröt kontakten det minsta, skulle hela världen explodera och inte vara mera.
Den kvällen hade varit den bästa i hela deras liv, och de hade somnat lyckliga, i samma säng, med blandade dofter av kärlek, kroppar och kön, nakna, som en kropp, framåt tre, halv fyra på natten.
Efter det dröjde det mycket länge innan Jakob hade mer bekymmer. De få gånger det återkom, "räddades" han av Emmas tystnad och kyss.
Men efter hand hittade Emma tillbaka till frågorna. Hon ville mer. Veta vad han var. Vem hon var. Vad dem ville. Hon frågade. Fick svar. Allt eftersom svaren kom, skaffade hon sig uppfattningar om livet, om honom, om sig själv. Deras promenade gav diskussioner om alltet, universum, meningen med livet. Han var hennes lärare, hon hans elev. Tillslut ville hon visa honom vad hon hade lärt sig, och talade om för honom vad han troligen kände, visste, kom från, skulle till.
Men det skapade en otrygg stämning mellan de båda. Osäkerheten slog som blixtar i deras ryggar. Mardrömmen uppehöll deras sömn. Pålar drevs ner i marken runt dem. Skapade ett staket av instängdhet. De såg på varandra, olyckligt lyckliga.
För Jakob ville ha kvar Emma som hon varit i början. Lyssnande. Moderlig. Tyst. Tyst när det gällde honom. Ju mer han kände att hon inte respekterade den tysta överenskommelsen de hade, ju mer ansåg han att hon inte respekterade honom. Han blev omedvetet egoistisk, och slöt sig själv mer än han någonsin gjort.
Emma tyckte inte att hon fick något tillbaka. Hennes lärare hade blivit en djävul som bara utnyttjade henne. Hennes frågor fick inga svar, allt han lärt henne var fel uppfattat, hon fick bara skällsord tillbaka när hon ville hjälpa. Hon grät ofta när hon gick från hans rum, när natten slöt sig runt dem. Och mellan dem.
Strax innan avslutningen inför sommaren det läsåret, bröt dem upp. Det dröjde mycket länge innan de kunde vistas i samma rum igen. Deras tankar upptog varandra länge efter det, och skapade blandade känslor, men knappast glädje eller lycka. Jakob var om möjligt än mer krossad än han var innan han mötte Emma, tyckte han. Emma kände sig inte alls så fri som hennes kompisar sa att hon var. De sköljdes från varandra i stormen, men de glömde aldrig varandra.
Och i båten stod Marta med oroligt hjärta och såg dem glida ifrån varandra och sjunka. Marta grät. Jakob grät. Emma grät. Och i gråten sjönk dem alla tre.
6
Hon finns inte mer. Inte runt mig. Inte i mig. Inte längre. Hon finns i förändrad form. Som en plågande ande som äter min själ och stukar mitt hjärta. Suger blodet ur mitt huvud och dödar mig, dödar mig. Gråten försöker skölja henne ur mig, men hon håller sig bara fast i mitt huvud. Det gör så ont. Hon är i mitt huvud och sparkar mig mitt i pannloben. Kastar knivar i mitt hjärta. Tänder svart eld i mellangärdet. Svart eld som bränner som is och fryser mig till aska. Grenen finns inte. Istället går jag dubbelvikt och kobent av smärta. Eller går? Jag kan inte röra mig. Benen är förlamade. Hon står i vägen vart jag än ska hän. Hon är borta som hon var och är inte där jag är. Bara där, dit jag vill gå, och jag vill inte se henne. Det skulle krossa mig mer än vad hennes minne redan gör. Ensam. Ensam. Hon håller mig sällskap och gör mig ensam. För det finns ingen mer än hon. Mobilen är på ifall hon ringer. Det ringer. Men jag svarar inte.
Jag ringer. Men han svarar inte. Varför är mobilen på? Han vill inte prata. Men vill att hon ska ringa. Äntligen pratar han mitt språk. När jag kan göra mer än att finnas, döljer han sig. Duckar. Gömmer sig. Jag ringer igen. Svara! Snälla, du som är jag mer än andra!
Jag kan göra mer än att bara finnas!
7
När han äntligen svarade, gjorde han det utan ett ord.
"Jakob? Det är Marta. Jag... jag är glad att du svarade. Jag har varit orolig för dig."
En stunds tystnad.
"Du vet att jag finns här om du vill prata."
Marta tyckte att hon hörde en snyftning.
"Lova att du tar hand om dig, Jakob. Lova mig det!"
Det skrapade till i luren, tre toner hördes, och samtalet var brutet. Hon ringde inte upp igen den dagen.
Jakob var förvirrad. Misstänksam. Men någonstans i honom puttrade en ny sorts nyfikenhet. Han var omedveten om den, men den fick honom att svara igen.
"Jakob, är du där?" ljöd Martas röst.
Jakob log, men svarade inte. Det var nästan en befrielse att höra Martas oroliga röst. Som om han lämnade över en del av hans smärta till någon annan.
"Du är ensam i dina val om hur du mår, men inte om vad ändra känner", sa Marta, som om hon läst hans tankar.
"Vad känner andra?" frågade han.
"De känner ofta som du gör, men av olika anledningar", svarade hon, lugnare.
"Vad känner jag?" frågade han, som för att testa henne.
"Du känner vad du känner", svarade hon, "och vad du känner kan ingen förstå om du inte själv talar om varför."
Jakob lyssnade till hennes ord. De gick in som sött godis, choklad som smälte i hans ansikte och smekte hans kropp inifrån. Han hade hört hennes visdom förut. Han var mer överraskad än förvånad, och han var tvungen att låta orden bilda förståelse i hans stora förråd av kunskap, innan han kunde tala igen. Det tog en liten stund.
"Vad känner du?" frågade hon.
"Jag känner mig... nedslagen", sa han. Marta lyssnade. Väntade på en fortsättning. en kom.
"Som om jag blev lurad."
"Hur då?"
"Hon brydde sig inte om mig längre."
"Hur då?"
"Hon hörde vad jag sa, men lyssnade inte!" Jakobs röst var tom på analyser. Hans hjärna hade bara registrerat detta. Hjärnan kände inget. Det var hjärtats uppgift. Hjärtat var avstängt. Känsloblockad. Det sysslade bara med att hålla Jakob vid liv. Det han sa var bara hjärnans observation av hur han hade uppfattat sin situation.
"Vad gjorde hon då?" frågade Marta. Hon var nyfiken och lite upphetsad av att hon fick honom att prata, men hon försökte dölja det så gott hon kunde med ett lugnare yttre. Hela hon var spänd och hennes hår på överarmarna vibrerade som antenner. Hennes väsen var fullt koncentrerat på att inte skrämma Jakob till tystnad.
"Hon sa vad hon sa", sa Jakob. Svaret gjorde Marta lite konfunderad. Hennes hjärta förbjöd henne att känna att det var en undanflykt från Jakobs sida.
"Vad sa hon?" frågade hon.
"Vad jag kände", svarade han. "Men hon hade fel!" la han snabbt till, och nu reagerade hjärtat. Sorg. Ilska. Avund. Hat. Misstankar.
"Vad hade hon fel i?" frågade Marta, rädd för att tappa hans kontroll. Men det var försent.
"Allt", sa han hårt och argt. "Hon försökte inbilla mig att hon visste allt om mig. Hon tyckte att det räckte att klappa mig på huvudet och säga 'det är bra nu'. Hon brydde sig inte ett skit om mig! Skrattade åt mig för att jag mådde dåligt! Hon tyckte väl inte att jag hade anledning! Hon skrattade åt mig! Emma skrattar åt mig! Precis som du!"
"Jakob", sa Marta tyst, "det vet du att jag inte gör."
"Hur ska jag kunna veta det?" sa Jakob med lägre röst, men fortfarande hård, som en lie som slungas med stor kraft och träffar en sten.
"Jakob", sa hon igen med bedrövat bröst, "det vet du att jag inte gör."
Men som om Jakob inte hade hört, mumlade han "hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen".
Så la han på.
8
De pratade dock vid allt oftare. Till en början tyckte Marta att det gick bra, och Jakob fick tala ut. Men så kom plötsligt en fråga från Jakob, med ingredienser av hån och vassa leenden, som om han funderat på receptet sen första samtalet.
"Vem är du?"
"Jag är jag", svarade Marta lite förvånat.
"Du är inte jag, då?" frågade han, alltjämt hånande, hotande, leende.
"Nej, självklart inte", svarade Marta. Hon var osäker på om hon hade situationen under kontroll.
"Så om du frågar en massa om mig, tror du att du känner mig bättre för det?" Hans röst blev mer och mer hotfull, ju närmare hans triumf han kom.
"Nej... jo... ja, kanske", svarade hon osäkert.
"Du tror att för varje fråga kan du bilda dig en uppfattning om andra."
"Både ja och nej. Vart vill du komma?" Marta var lugn.
"Du är precis som Emma." Hans röst log inte längre, men den var hård som aldrig förr. "Tror att det räcker om du bryr dig och ställer frågor som jag får besvara. Du kan lägga av med det. Jag vill höra ett ord till från någon! Falskt! Det är falskt! Gagnar inte någon! Ring inte mig igen! Gör dig inte besvär igen! För du kommer aldrig räcka till i alla fall!" Han la på.
Marta stod länge med telefonen. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra nu.
9
Borta död. Vaken dröm. Känsla ord. Liknar skillnad. Var här. Hit dit. In ut. Samma motsats.
Jag tänker. Sen hon lydde mitt råd har hon funnits hos mig. Sen jag bad henne gå har hon inte lämnat min sida.
Sen hon slutade ringa har jag alltid pratat med henne.
Så vilsen. Längesen. Jag räckte inte till. Han finns hos mig, men inte jag hos honom? Kanske att jag plågar hans drömmar? Trodde jag kunde. Kunde jag inte? Tvekar. Trodde jag visste. Bedrog mig. Bedrog honom. Jag var han. Jag skiljde oss åt.
Jag kan inte ens finnas...
10
Solen stänkte nya strålar på klippan. Glittrade på daggen i gräset. Speglade sig och såg med kärlek på sitt nya ansikte i havet. Gladdes åt var och ens livsgång, från död till liv. Såg med oändlig kärlek på pojken som på avstånd stod i det daggvåta gräset och betraktade flickan som satt på den solstänkta klippan. Flickan hade suttit där och låtit havet fånga hennes sorg redan när solen öppnat ögonen och titta upp från havstäcket. Solen hade sett henne, och hon hade kisat mot horisontkanten. Solen hade sett och förstått allt. Visste vad som skulle ske och klev upp. Dagen till ära städade solen himlen från alla moln och gav sen pojken utrymme att välja. Och pojken valde.
"Marta?"
Marta snodde förvånat runt. Häpen fastnade hennes frågor i huvudet, så många var dem att de snärjdes in i varandra. Det fattades ett kvartal. Tre månader sen hon överhuvudtaget hade hört hans röst. Jakob gick inte närmare. Han såg ut att skämmas. Förlägen, som en stygg elev som blivit tillsagd av en vänlig och förstående lärare, eller en liten pojke som gjort otyg och fått en vis tillrättavisning av en mjuk och ljus mor.
"Marta, jag ville se dig igen", sa han. Marta var fortfarande för förvånad för att kunna säga något.
"Det är något du lärde mig. Genom att inte göra det", fortsatte han. Hans blick flackade fram och tillbaka.
"Vaddå?" fick Marta fram. Hakan ville inte sluta munnen.
"Vad du gjorde bäst. Vad jag gör bäst. Vad alla gör bäst", sa han. Han gick fram till hennes sida, stod där och såg ut över havet. Hon reste sig och spände blicken i honom. Som om hon väntade på ett svar hon redan känt, men inte fått höra på länge. Hon samlade sig i sin fråga. Hon slöt munnen innan frågan kom.
"Vad gör vi bäst, Jakob?"
Han vände sig mot henne, och de såg varandra i ögonen. Denna gången vändes hela världen mot dem och solen och alla solens bundsförvanter höll andan. I en suck som fick världen att avsluta en tid och börja en ny, svarade han:
"Vi finns, Marta." Allt återtog sin ursprungliga uppgift och allt var nytt. Igen.
Ja, vi finns. Vi talar ett språk. Vi känner vad vi känner. Vi gör vad vi gör. Vi är endast vad vi är. Ibland testar vi vad vi inte är. Vi gör vad vi inte gör. Känner vad vi inte känner. Säger dåligt istället för bra. Är arga istället för glada.
Sörjer när vi gläds.
Allt enligt oss själva. Det är vårt val. Aldrig deras.
"Så är vi, fastän många, en enda kropp,
ty alla får vi del av ett och samma bröd."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar