tag:blogger.com,1999:blog-11819995739409107392024-03-13T13:30:41.571-07:00Tille skriverNoveller och andra berättelserMrTillehttp://www.blogger.com/profile/03861163017280282119noreply@blogger.comBlogger6125tag:blogger.com,1999:blog-1181999573940910739.post-25205114496922794352011-11-11T02:35:00.001-08:002011-11-11T02:37:05.309-08:00Bloggar från mobilen<div><div><p>Det blir inte så långa inlägg, men kanske fler. </p>
<p>Tiden går och för mig är det klart att jag flyttar till Borås och börjar jobba på Viskaforsskolan. Det ska bli spännande.</p>
</div></div>MrTillehttp://www.blogger.com/profile/03861163017280282119noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1181999573940910739.post-90328387723036570132008-03-12T11:46:00.000-07:002008-03-12T12:04:45.728-07:00Död<div style="text-align: left; font-family: georgia;"> </div><div style="text-align: left; font-family: georgia;"> </div><div style="text-align: left; font-family: georgia;"> </div><p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal; text-align: left;font-family:georgia;"><span style="font-size:100%;">Jag vaknar mitt på dagen i min låga säng. Solen lyser in genom de beiga persiennerna och på de rödblommiga tapeterna blir solstrålarna ljusa ränder. Konstigt nog märker jag ingenting i kroppen från igår. Men jag känner att jag nog inte bör gå till jobbet idag i alla fall. Dessuom är jag ju redan ett par timmar försenad, så det är lika bra att stanna hemma. Jag får förklara imorgon vad som hände igår. Då förstår de säkert.<o:p></o:p><br /><br />Jag tar på min mörkgråa morgonrock och sätter på de mjuka tofflorna som har en teddybjörns ögon, nos och öron. Jag går över golvet som knarrar lite lätt. Det är lite dammigt, man ser ibland små dammtussar som dansar över tarketten. När jag ska dra upp persiennen, går snöret sönder. Jag blir lite förvånad, men tänker att jag får laga det imorgon. Istället går jag till köket. Där tar jag ut smörgås och juice från mitt lilla kylskåp. Bröd och smör till frukost är bäst vid mitt eget lilla bord. Det är lite rispor och repor i det, för det har ju hängt med ett tag. Det kommer från mitt barndomshem.<o:p></o:p><br /><br />Jag lever ensam i min lägenhet, som ligger på markvåning. Jag har lugna grannar, mest pensionärer, och jag själv känner mig trygg här. Jag har nära till naturen, för det ligger en skog precis bakom lägenhetshuset och jag går gärna och ofta i den skogen. Särskilt strax efter att jag kommit hem från jobbet. Jag behöver röra på mig efter arbetet, eftersom jag har ett så stillasittande jobb. Fast det är klart, krånglar det mycket ute på arbetsgolvet, så blir det ju ganska mycket spring för mig också, även om jag jobbar på ett kontor. Jag jobbar på inköp och har hand om inventarierna. Det är ett fridfullt jobb och jag får mycket tid till att fundera på vilka jazzackord jag ska lägga på min gitarr efter promenaden på kvällen.<o:p></o:p><br /><br />Vid mitt frukostbord kan jag sitta länge, och jag gör så även den här gången. Jag läser gårdagens nyheter och klockan hinner bli två innan jag tycker att jag är klar. Jag tar en lång dusch och tar på mig samma kläder som gårdagen, med undantag från ren t-shirt, rena kalsonger och rena sockar. Sen måste jag bara spela lite gitarr. Min gitarr är en halvakustisk Gibson, som bara är så skön att spela jazzackord på. Jazzackorden är mollnior och minustretton klingar skönt i mina öron. Jag behöver ingen förstärkning, och det är lika bra. Det är för stor risk att störa grannarna. Det är ganska lyhört.<o:p></o:p><br /><br />Jag fastnar i musiken så länge att när jag slutar har solen redan börjat dala. Jag känner att jag har sovit för länge och fått för lite luft, så jag tar på mig gårdagens jacka och märker med en viss fundersamhet att den är hel och ren. Trots flygturen igår har den inte ens repats. Har jag drömt? Eller så är det mycket bra kvalitet. Jag tar även samma skor som igår, de svarta gympaskorna är sköna att gå i nu när det har blivit vår.<o:p></o:p><br /><br />Den härliga vårsolen värmer allt och rotar upp jordens dofter. Det luktar jord, bark, kåda, mossa, blad, solstrålar. Solen inte bara värmer kroppen, den värmer också själen. Får mig att vilja stanna i naturen för evigt och uppleva dofterna och alla vackra träd. Den bruna barken under mina händer. Den gröna mossan under mina skor. Solens strålar genom trädens gröna blad. Jag bara älskar det!<o:p></o:p><br /><br />Plötsligt märker jag att jag känner igen mig. Jag har gått här förut. Jag gick här igår. Eller var det i en dröm? Jag stannar och ser mig omkring.<o:p></o:p><br /><br />Jag står vid en väggren. Det är en kurva, där man inte ser någonting åt något håll. Träden står nämligen ganska nära vägkanten. Det är en liten väg, typ femtiväg. Men bilen måste ha kört i åtminstone nitti. Mercedesen står också kvar i diket på andra sidan, till vänster om mig. Märkligt! Jag trodde jag hade drömt. Den är inte så bucklig ändå, där den står som ett mörkblått kadaver i gränslandet mellan skogen och landsvägen.<o:p></o:p><br /><br />Jag tittar åt det andra hållet. Vid vägkanten vid min sida ser jag plötsligt att någon lagt dit blommor och kransar. Jag går fram till dem och sätter mig på huk. Det är fina blommor. Någon har nyss lagt dit dem, för bladen har inte ens kroknat. Det är rosor, hyacinter och blomsterkransar med vackra färger. Det är sorgeband på dem. På ett kort på en av kransarna läser jag ”Saknar dig”. Kan föraren av den blå mercedesen ha dött? Han verkade ju så pigg när han kom fram till mig. Men nej, det var ju en dröm. Det känns ganska konstigt. Här står en bil, precis som i drömmen, och någon har dött.<o:p></o:p><br /><br />Tankarna rullar i huvudet hela vägen tillbaka. Klockan är sex på kvällen när jag kommer hem. Det har börjat bli lite kyligt, men dofterna finns kvar. Jag har drömt om en olycka där jag blev påkörd. Drömmen var så verklig att jag känner igen platsen och bilen när jag kom till olycksplatsen. Personen som kanske blev påkörd på riktigt dog? Det får en att fundera. Tänk om jag blev påkörd och dog? Vem skulle jag ångra mest över att jag inte pratade med senast? Det slår mig direkt att det var längesen jag ringde mamma.<o:p></o:p><br /><br />Jag tar den svarta luren och slår numret till mitt barndomshem på den blanka och gamla nummerplattan. Men jag får inget svar. En snabb tanke far genom min skalle: tänk om det var någon jag kände som dog? Pappa dog ju för ett par år sen, och jag minns smärtan än idag. Men vem var föraren?<o:p></o:p><br /><br />Jag lägger på luren och sätter mig vid tv:n. Den får mig att sluta tänka så mycekt på vem jag är (jag funderar snarare på hur långt det är mellan månen och Jupiter) och jag blir sittande till dess det lokala nyhetsprogrammet börjar. En ung kvinna med en röd blus rapporterar inrikes och utrikes. Plötsligt märker jag att bilderna visar på platsen med mercedesen. Nyhetsuppläsaren berättar att en person dog när han blev påkörd av en mercedes igår sen eftermiddag. Då drömde jag en sanndröm, alltså.<o:p></o:p><br /><br />När jag äter kvällsmat kan jag inte undgå att fundera över vad jag gjorde igår egentligen. Jag har ett svagt minne av att jag gav mig ut efter jobbet på en promenad, men sen sviker minnet mig. Det verkar som om jag blandar ihop det med drömmen. Jag ser framför mig hur den något chockade föraren springer ut ur bilen och fram till mig. Jag kan inte se hans ansikte, för jag verkar så omtumlad efter olyckan. Jag hade kvicknat till när han hade försvunnit och gått hem. Man drömmer så konstigt. Jag borde ju ha brutit vartenda ben i kroppen. Jag måste ha varit väldigt trött efter promenaden i alla fall, för vad jag minns sov jag 16 timmar i natt.<o:p></o:p><br /><br />Apropå trött så känner jag hur dagen ändå har slitit på mig. Jag kanske sov för mycket? Vaknade sent och har kanske inte rört på mig tillräckligt mycket. Dessutom måste jag gå till jobbet imorgon och försöka komma på en anledning till varför jag inte kom idag. Klockan är 23 och jag går och lägger mig.<o:p></o:p><br /><br />Dagen därpå är jag på jobbet vid sju som vanligt. Men det är en konstig stämning på jobbet. Ingen verkar bry sig om att jag kommit, ingen hälsar på någon i de beiga korridorerna. Mina arbetskamrater ser ledsna ut. Eller är de sura? Sura för att jag inte kom igår? Det måste de väl ändå tåla? De kan ju försöka med att inte döma innan de vet varför i alla fall.<o:p></o:p><br /><br />Någon har bytt ut mitt lås på skåpet, för nyckeln passar inte längre i mitt vita klädskåp. Det känns inte så roligt. Nu känner jag mig något irriterad. Jag tar mig till mitt lilla kontor med de rosa gardinerna och slår på datorn, men ingenting händer. Datorn är stendöd och stirrar på mig med ett stort, svart öga. Då märker jag att det ligger en krans på bordet. Nu blir jag riktigt förbannad. Att jag är avskedad för att jag varit borta från jobbet en dag utan att säga till kan jag för det första inte förstå, men att sparka mig på det här sättet är riktigt opassande och skamligt! Jag lämnar byggnaden i ren ilska och skriker ”BEHÅLL KRANSEN!” Ingen verkar reagera.<o:p></o:p><br /><br />Jag tar mig hem innan klockan har blivit 11 och vankar runt i lägenheten ett tag. Men ilskan gör mig rastlös och jag tar mig snart ut på stan igen. Trots den tidiga timmen och trots att det bara är torsdag, är det ganska mycket folk ute på stan. Som vanligt vandrar alla förbi en och bryr sig inte om dem de möter. De är på väg till fiket, affären, jobbet, skolan och hemmet. De är gamla med skägg eller utan skägg, med fina eller skabbiga kläder, med hattar och kryckor eller utan, med rollatorer och handväskor. De är medelålders män med spritflaskor eller portföljer, med stubb eller renrakad barnstjärtskind, med gråa färger eller svarta eller vita slipsar, med halvtrasiga jeans eller svarta byxor, med kappor och handväskor som innehåller sprutflaskor mot överfall och smink. De är unga studenter med konstiga frisyrer och udda klädstilar eller inte, med en fri inställning till sex och en politiskt obunden religion, med pojkvän eller singel (det känns som det är antingen eller, ingen vill ha en flickvän längre – det är för att reta de äldre som har homofobi). Men framförallt är det yngre skolkare som cyklar fort och oförsiktigt genom gågatan. En yngre skolgrabb på en gulsvart mountainbike och någon form av skolväska på ryggen kommer farandes rakt mot mig. Han verkar ha siktet inställt på att köra över mig, och jag får kasta mig åt sidan för att inte träffas. Om han ville leka chickenrace vann han ganska överlägset, för inte ens när jag far åt sidan precis innan kollisionsögonblicken ger han vika en tum på varken styrning eller fart. Jag skriker några väl valda ord åt grabben och är lite förvånad över att ingen sett eller hjälper mig upp. Alla passerar utan att ens kasta ett öga åt mig.<o:p></o:p><br /><br />Jag bestämmer mig för att lugna mig med en glass vid kiosken som ligger mitt i gågatan. Jag går dit och ställer mig i den korta kön. Det är bara två personer framför mig. Det är en liten kille som nyss fått sin månadspeng och ska köpa upp den. Han räcker precis upp till fönstret och han får glassen som han åtrår så mycket. Den är uppäten nästan innan han fått av pappret. Den är uppäten innan han överhuvudtaget gått ner på hälarna. Den andra personen framför mig i kön är en äldre dam i en vinterkappa av päls och tjockt, mörkt hår. Hon ler åt den lille pojken som slänger i sig sin månadspeng. Damen köper en nyhetstidning och ett paket cigaretter av den färgade mannen i fönstret. Men när jag sen lämnas plats vid kioskfönstret stänger mannen det mitt framför nästan på mig och vänder mig ryggen. Jag knackar på rutan och ropar på honom, men han går bara in på sitt lilla kioskkontor, utan att överhuvudtaget ge något som helst tecken på att han hör eller sig mig. Jag blir riktigt ursinnig, men hur jag än bankar på glasrutan och skriker så verkar det inte som att han tänker hjälpa mig. Han måste vara både blind och döv, och röd i ansiktet av ilska vänder jag på klacken och går iväg.<o:p></o:p><br /><br />Då möts jag av en man med en ganska tjock, blå jacka, och han går fram till kioskfönstret. Utan att han ens behöver knacka reser sig kioskägaren och går fram till fönstret. Jag står som förlamad och gapar som en groda som gäspat käken ur led. Mannen köper en tidning och börjar sen gå mot mitt håll. När han går förbi mig tar jag tag i honom och frågar honom hur det kommer sig att han får hjälp medan jag blir helt förbisedd. Men han varken tittar eller lyssna på mig. Medan jag ställer min upprörda fråga rättar han till jackan, och innan jag är klar med min frågeställning går han vidare, utan att bry sig om mig.<o:p></o:p><br /><br />Mina stämband klibbar ihop sig. Min hjärna går på högvarv. Varför i hela friden vill han inte ha med mig att göra? Hade han haft bråttom hade han väl åtminstone tittat på mig eller avvisat mig på ett mer konkret sätt än att bara låtsas att jag inte var där? Och när jag vänder mig om och försöker få tag i fler människor, märker jag att ingen ser eller hör mig. Alla går förbi utan att lägga märke till mig. Ingen märker mig! Ingen ser mig! Ingen hör mig! Vad är det här? Hela världen kan inte bara helt plötsligt bestämma sig för att jag inte finns! Det är en omöjlighet!<o:p></o:p><br /><br />Jag vänder min blick åt platsen där jag fått tag i mannens jacka. Då märker jag att i samma höjd sticker det ut en spik från ett räcke, och på spiken hänger en bit av en blå jacka. Tanken att jag inte rört vid mannen, utan att han fastnat på spiken, skaver min realitet och jag kan inte få den tanken att hänga ihop.<o:p></o:p><br /><br />Nu klarar jag inte av att vara kvar på gågatan. Jag går, nej springer ifrån allt vad människor heter. Jag springer ut i skogen. Jag tänker inte på något annat än att jag springer. Jag märker inte ens mossans under mina fötter, barken på träden, dofterna från jorden, solstrålarna genom bladen. Allt jag kan tänka på är hur kroppen rör sig när den springer. Och jag stannar inte förrän jag kommer till en asfalterad femtiväg.<o:p></o:p><br /><br />Jag känner igen mig. Det är samma plats jag var på igår. Det är platsen som jag drömt om, olycksplatsen. Kurvan där sikten är skymd åt båda hållen. Kurvan som inte är så skarp att en mercedes behöver sakta in så mycket. Jag får en minnesbild av bilen precis innan fronten skär in i mina ben och fäller mig. Jag minns plötsligt hur det kändes att flyga och hur jag någonstans i det ögonblicket hör bilens bromsar.<o:p></o:p><br /><br />Minnena försvinner lika snabbt som de kommer, och jag vänder mina ögon åt höger. Där ligger nu fler kransar med sorgband, och jag ser att det står något skrivet på dem. Där finns också fotografier. När jag går närmare och kan börja se vem det föreställer, blir jag mer och mer förskräckt. När jag stannar precis vid kransarna med namnen på sorgbanden och fotografierna stelnar jag till i hela kroppen och jag står bara och gapar, denna gången som en människa i stor skräck.<o:p></o:p><br /><br />Det är mitt namn på sorgbanden.<o:p></o:p><br /><br />Det är mitt ansikte på fotografierna.<o:p></o:p><br /><br />”Är jag död?”<o:p></o:p><br /><br />När min tanke åter kan röra sig, sätter jag mig ner. Förtvivlad och förvirrad försöker jag forma tankarna till något som liknar ett minne. Vad hände egentligen i tisdags eftermiddag? Jag blundar och koncentrerar mig så mycket jag kan på att minnas.<o:p></o:p><br /><br />Jag var ute på skogspromenad då. Jag gick skogspromenaden jag råkat gå varje dag sedan dess. Det var lite molnigt och lite kallt. Jag kom till den här vägen och den här kurvan och tog några kliv ut i vägen. Plötsligt dök mercedesen bara upp. Kofångaren slog mina ben till spillror och jag flög över motorhuven och över taket. Mercedesen hann inte ens börja bromsa förrän jag flög i luften bakom bilen. Den körde i diket och jag föll i marken. Jag kände hur benen och mina inre organ gick sönder, men jag var fortfarande vid medvetande. Föraren hoppade ur sin bil, omskakad men till synes utan en skråma. Han sprang fram till mig och jag hörde honom säga något. Jag mumlade något till svar, han reste sig och sprang därifrån, antagligen för att hämta hjälp. Vad hände sen?<br /><br />Jag känner att det är jobbigt att samla tankarna. Minne sviker mig och jag förstår fortfarande inte vad som hänt. Jag kan inte vara död! Jag lever ju! Jag måste ha drömt en mardröm. Jag kan fortfarande inte förklara vad som hänt idag, men på något sätt måste jag ha inbillat mig att ingen lagt märke till mig. Jag känner mig otroligt trött och beger mig hem.<o:p></o:p><br /><br />Klockan är närmare sju på kvällen när jag är hemma igen. Jag måste få berätta för någon hur jag mår och vad jag drömt, och vem passar bättre än min egen mor. Jag lyfter åter på den svarta, gamla luren och slår det välbekanta numret. Det går två och en halv signal innan de bryts och mammas röst hörs på andra sidan.<o:p></o:p><br /><br />- Hallå?<o:p></o:p><br /><br />- Hej, mamma, det är jag. Du, jag måste få berätta-<o:p></o:p><br /><br />- Hallå?!?<o:p></o:p><br /><br />- Hej, mamma, hör du mig? Det är jag!<o:p></o:p><br /><br />- Vem där?<o:p></o:p><br /><br />- Mamma? Hör du mig inte? Mamma, det är jag!<o:p></o:p><br /><br />- Hallå?<o:p></o:p><br /><br />- MAMMA! skriker jag.<o:p></o:p><br /><br />Då hörs en förskräckt inandning och i nästa sekund lägger mamma på luren, hastigt som det verkar.<o:p></o:p><br /><br />Nu snurrar tankarna som tecknade fåglar som dyker upp runt huvudet på en seriefigur när han blivit slagen med en stor hammare i skallen. Jag känner mig förtvivlad och förvirrad som aldrig förr. Jag sätter mig vid mitt kära köksbord och sätter händerna djupt ner i hårbotten och försöker åter samla tankarna till något som skall likna ett minne.<o:p></o:p><br /><br />Medan föraren var borta kände jag hur smärtan sakta upphävdes. Styrkan återvände och yrseln försvann. Molnen hade skingrats och jag tittade rakt upp i solen. Plötsligt var det varmt och skönt i luften och jag reste mig upp. Mercedesen stod tyst i diket. Föraren var försvunnen. Jag verkade inte i behov av vård. Möjligtvis var jag chockad och förvirrad, men jag begav mig hemåt i alla fall.<o:p></o:p><br /><br />Var jag död redan då? Men jag kan inte vara död! Jag är lika levande som när jag tog skogspromenaden innan olyckan! Det är jag ju ett bevis på, som sitter vid köksbordet! Det är ett bevis att jag känner mig trött. Det är ett bevis att jag tänker. ”Jag tänker, alltså finns jag.” Bevisligen lever jag!<o:p></o:p><br /><br />Jag somnar av ren utmattning med huvudet i mina egna armar på köksbordet. Men tankarna rör sig vidare i drömmen, och jag drömmer att jag står precis i mitten av en stor landsväg, som verkar försvinna i oändligheten åt både höger och vänster. Himlen är mörk och ger världen en orange sandkänsla. Marken är kal och ökenliknande och det känns olustigt att vara där. Som om något höll på att hända.<o:p></o:p><br /><br />Plötsligt ser jag något närma sig från den högra horisonten. Ett stort fordon rör sig i extrem hastighet mot mig. Den är över mig innan jag fattar mer, och jag blir påkörd utan att känna något. Jag sjunker till marken och föraren kliver ur bilen och vänder sig om. Då ser jag att det är mamma. Hon ser förskräckt ut men går fram mot mig och ser ut att vilja säga något. Läpparna rör sig inte, men jag hör vad hon tänker.<o:p></o:p><br /><br />- Du är väl död?<o:p></o:p><br /><br />När jag svarar, märker jag att jag också gör det enbart med tanken.<o:p></o:p><br /><br />- Är jag?<o:p></o:p><br /><br />- Vet du inte det? svarar mamma. Jag svarar inte. Det känns konstigt att ens egen mamma frågar om man är död, trots att det är en dröm.<o:p></o:p><br /><br />Vi befinner oss plötsligt på en grön äng, men himlen är fortfarande den mörka, orange oändligheten. Bilen står en bit bort och skrattar.<o:p></o:p><br /><br />- Men varför vet du inte om att du är död? frågar mamma.<o:p></o:p><br /><br />- Kanske för att jag vill veta hur det känns? svarar jag, men förstår inte riktigt själv.<o:p></o:p><br /><br />- Vaddå ”veta hur det känns”? frågar mamma.<o:p></o:p><br /><br />- Hur det är att inte vara död, fast jag är det.<o:p></o:p><br /><br />- Vad kan du få ut av det?<o:p></o:p><br /><br />- Det vet jag inte riktigt.<o:p></o:p><br /><br />Vi är tysta ett tag och ser på omgivningen som hela tiden förändras. Jag känner igen miljöerna. Det är som om livet passerar revy, men det är bara naturen jag upplevt som kommer fram. Jag ser inga människor någonstans. Plötsligt rider en flöjtspelare fram och bjuder mig att sitta upp i sadeln. Han säger att han har en trumma också. Han menar att jag kan visslå åt saken och sen rider han bort. Åter är det bara jag och mamma.<o:p></o:p><br /><br />- Han har rätt, säger jag.<o:p></o:p><br /><br />- Vem då? Flöjtspelare? frågar mamma.<o:p></o:p><br /><br />- Ja. Jag har valt det här.<o:p></o:p><br /><br />- Men varför?<o:p></o:p><br /><br />- För att veta hur det känns. Jag misstänker att det är så enkelt att jag kan vissla åt saken.<o:p></o:p><br /><br />- Vad betyder det?<o:p></o:p><br /><br />- Att jag är fri och att du inte är det.<o:p></o:p><br /><br />- Fast samtidigt är du ju inte fri, så länge du är kvar här, säger mamma med sin sedvanliga visdom. Jag inser att hon har rätt.<o:p></o:p><br /><br />- Vad ska jag göra?<o:p></o:p><br /><br />- Bli fri. Är det inte det allt handlar om? Att göra sig fri från det materiella när man dör? För du har ju inte ens kroppen kvar. Bara din tanke om den. Du är inte fri i tanken.<o:p></o:p><br /><br />- I en dröm kan man säga sånt här, va? frågar jag och mamma ler.<o:p></o:p><br /><br />- Är du säker på att det är en dröm? frågar hon och jag ler.<o:p></o:p><br /><br />Jag känner mig lite obehaglig till mods bara. Men då stannar den skiftande miljön upp och en stor skog med alla jordens träd sjunger för mig, och det känns mycket bättre. Guds sinne för humor, tänker jag. Mamma ler.<o:p></o:p><br /><br />- Så vad ska du göra nu? frågar hon.<o:p></o:p><br /><br />- Bli fri, antar jag.<o:p></o:p><br /><br />Just då vaknar jag!<o:p></o:p><br /><br />Klockan visar på fyra. Det är kolsvart ute. Jag tar på mina ytterkläder och tänker att jag kanske inte behöver göra det. Jag går ut och tittar upp på himlen. Den svarta oändligheten breder ut sig över mitt huvud och det känns nästan som att jag kan peta och röra på stjärnorna och flytta runt dem på himlen. Jag kan nästan räkna dem.<o:p></o:p><br /><br />Det borde vara kallt, men jag känner ingen kyla som biter mina kinder. Möjligen doftar träden och jorden mer än vanligt och färgerna syns klart trots mörkret. Givetvis styr jag mina steg mot platsen för olyckan, men denna gången är jag medveten om vart jag går.<o:p></o:p><br /><br />Den härliga vårmånen kyler allt och rotar upp jordens dofter. Det luktar jord, bark, kåda, mossa, blad, månstrålar. Månen inte bara lyser upp jorden, den lyser upp själen också. Får mig att vilja stanna i naturen för evigt och uppleva dofterna och alla vackra träd. Den bruna barken under mina händer. Den gröna mossan under mina skor. Månens strålar genom trädens gröna blad. Jag bara älskar det!<o:p></o:p><br /><br />Är det det som har hållit mig kvar? Naturen? Var det därför jag fick höra skogen sjunga för mig? Var det därför jag bara fick se naturen i de skiftande bilderna runt mig och mamma?<o:p></o:p><br /><br />Jag kommer fram till kurvan. Månen fortsätter sin sakta bana över himlen medan den med ett visst förnöjsamt intresse iakttar mina tankar. För tankar verkar vara det enda jag nu består av. En tät tanke som har ett eget, individuellt liv. Ett medvetande som råkat ut för en extrem ghostfeeling.<o:p></o:p><br /><br />Jag leker med idén att jag skulle kunna flytta min tanke från ett ställe till ett annat, som till exempel mercedesen, utan att tro att jag hade en kropp som jag var tvungen att gå med. Plötsligt märker jag att tanken redan är iväg borta vid bilen. Det är bara det att hela tanken inte är det. Bara en del. Jag förflyttar lite till bort till mercedesen och förstår mer och mer hur den ser ut. Jag leker med tanken att jag skulle kunna följa motorns ledningar runt bilens innanmäte och förstå hur den hänger ihop. Plötsligt märker jag hur en del av mina tankar redan gör det, i stunden jag tänker det. Jag rinner genom bilen och förstår på nolltid hela bilens konstruktion. Jag märker också att jag ser hur föraren tänkte och körde när han körde på mig. Jag kan alltså resa i tiden. Allt är egentligen bara ett enda stort nu, där tanken färdas fram och tillbaka hur den vill, men i en levande människa är den bunden till kroppen.<o:p></o:p><br /><br />Jag leker en stund till med denna härliga insikt. Jag lär mig sjunga trädens sånger. Jag lär mig flyga med fåglarnas hjärtan. Jag lär mig skapa blommornas doft. Jag lär mig förflytta färgerna från björkarnas utslagna blad. Jag känner hur skönt det är att vara fri från lagar som håller mig fast med båda fötterna på jorden. Jag känner hur skönt det är att förstå att jag kan göra så mycket mer än att bara känna barken under mina händer eller märka mossan under mina skor eller se solens eller månens strålar genom trädens gröna blad. Jag kan vara känslan i barken under mina händer. Jag kan vara mossan under mina egna fötter. Jag kan vara solen eller månen. Jag kan själv förflytta strålarna från dessa båda kraftkällor. Jag kan vara kraften till kraften. Och jag bara älskar det!<o:p></o:p><br /><br />Men jag behöver göra en sak till innan jag helt ger detta till mig själv, och jag koncentrerar mig. Tanken letar sig fram till en annan tanke, en tanke som älskar min tanke högt. De blandar ihop sig och jag viskar till tanken.<o:p></o:p><br /><br />- Jag älskar dig, mamma. Jag älskar dig för alltid. Jag är fri nu. Min dagdröm är uppfylld. Jag kan flyga. Hälsa alla som saknar mig att de inte behöver det. För jag är med er i evighet, till tidens slut.<o:p></o:p><br /><br />Sen samlar jag åter mina tankar till en punkt. Jag suckar lät och min tanke blir plötsligt lika stor som hela universum och jag skapar och älskar. Jag är Gud.<o:p></o:p><br /><br />Det är den tredje dagen efter olyckan. Och jag besegrar döden.<o:p></o:p><b style=""><span style=""><br /><br />PROLOG<o:p></o:p></span></b></span><span style="font-size:100%;"><br /><br />Mamma vaknar efter sin dröm strax efter sju. Hon tänker efter vad det var hon hörde i sin dröm. Hon tror att hon förstår, vilket jag kan intyga att hon gör. Hon gråter och känner en frid som älskar i sorgen över vad hon förlorat. Mannen bredvid henne, hennes nuvarande make, vaknar och håller om henne.<o:p></o:p><br /><br />- Tänker du på samtalet igår? frågar han med en öm hand på hennes kind när hennes tår trillar ner för den.<o:p></o:p><br /><br />- Ja, bland annat, svarar hon, skillnaden är att nu vet jag att det var honom jag hörde. Han kom till mig inatt. Två gånger.<o:p></o:p><br /><br />- Har du drömt mardröm om honom två gånger inatt? frågar han med en viss oro i känslan. Mamma funderar lite, sen säger hon:<o:p></o:p><br /><br />- Nej, det var inga mardrömmar. Den ena började förvisso ganska hemskt. Det var jag som dödade honom. Nej, det var jag som körde på honom. Nej, inte det heller. Någon körde på honom, men han blev aldrig träffad. Han dog aldrig.<o:p></o:p><br /><br />- Du yrar, tror jag, säger mannen, din son är död och du vill inte acceptera det.<o:p></o:p><br /><br />Mamma vänder sig till honom. Hon är inte ond och hon talar till honom väldigt lugnt.<o:p></o:p><br /><br />- Jag vet att han är död. Men han är aldrig helt död för mig. Mitt minne behåller honom hos mig, vare sig jag minns hur han såg ut eller inte. Jag sörjer hans död, för närheten av honom kommer jag alltid sakna. Jag sörjer förlusten av hans röst, för den kommer jag alltid sakna. Men det är det enda jag behöver sakna. Hans personlighet, den jag älskade, låg inte i hans kropp eller i hans röst utan i vem han var. Jag älskade min son, och jag kommer alltid att älska honom. Och jag misstänker att han håller sitt löfte och alltid älskar mig. Precis som han sa när han var fyra år. Barn ljuger inte. Jag misstänker att han visste vad han ville reda då.<o:p></o:p><br /><br />Sa jag inte att min mamma var vis?<o:p></o:p></span><span style="font-style: italic;font-size:100%;" ><i style=""><span style=""><br /><br /></span></i></span></p><div style="text-align: center;"><span style="font-style: italic;font-size:100%;" ><i style=""><span style="">Det är svårt att avsluta.<o:p></o:p></span></i></span><br /><span style="font-style: italic;font-size:100%;" ><i style=""><span style="">Men förr eller senare inser man att<o:p></o:p></span></i></span><br /><span style="font-style: italic;font-size:100%;" ><i style=""><span style="">det är då musiken skapas.<o:p></o:p></span></i></span><br /><span style="font-style: italic;font-size:100%;" ><i style=""><span style="">Tille.</span></i></span><br /></div><div style="text-align: right;"><span style="font-style: italic;font-size:100%;" ><br /></span><span style="font-style: italic;font-size:100%;" >Hösten 2003</span><br /></div><p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal; text-align: left;font-family:georgia;"><span style="font-size:100%;"><i style=""><span style=""><o:p></o:p></span></i></span></p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1181999573940910739.post-67617694333581304202008-03-11T07:08:00.001-07:002008-03-11T07:11:26.661-07:00För helveteDagar man lurar sig själv<br /><br />Nejtack för kärlek!<br />Bespara mig detta larviga dravel!<br />Lämna mig i fred!<br />Ge er av!<br />Låt mig vara ensam!<br />Håll er på avstånd!<br />Håll mun!<br />Rör mig inte!<br /><br /><span style="font-style: italic;">Hör ni inte vad jag säger?</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">KRAMA MIG!</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">För helvete!<br /><br /></span><div style="text-align: right;">2001-10-21, Växjö<br /><span style="font-weight: bold;"></span></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1181999573940910739.post-91775007981913881162008-03-04T10:31:00.000-08:002008-03-12T12:05:39.753-07:00Glassplitter<o:p></o:p><b style="">23 år senare</b><br />Hon får fortfarande tårar i ögonen när hon tänker på den där ödesdigra dagen, trots att det var mer än tjugo år sen. Men vissa saker sitter kvar, vissa sår läker aldrig och såren som läkt lämnar ärr.<br /><br />Hon sitter på tåget och hjärtat slår lite hårdare av nervositet. Vad hade han tänkt? Vad hade han gjort? Hade han fått veta vad som skulle hända, eller hade han blivit helt överraskad? Hade han hunnit tänka på henne? Vad hade han känt? Det finns tusen frågor, men få svar.<br /><br />På sätet bredvid henne ligger en blombukett. Tanken på den gör henne lite lugnad. Hon är på väg till honom, och hon ska få berätta om vad som har hänt sen sist de sågs.<b style=""><o:p><br /><br /></o:p>Avsked<o:p></o:p></b><br />De står på plattformen och håller om varandra, han och hon. Regnet faller stilla, men det är inte kallt. De pratar tyst, ler mot varandra, kysser varandra flera gånger. När avgångstiden är tre minuter bort, går han på tåget och ställer sig i dörröppningen. Tårar syns trilla nerför bådas kinder och blanda sig med regndropparna, men de fortsätter le. Om några veckor ses de igen, lovar dem varandra. De håller varandras händer tills tågets dörrvissla ljuder, och dörrarna går igen. Han går och sätter sig på sin plats och vinkar till henne. Hon vinkar tillbaka. Sedan står hon och ser efter tåget när det rullar bort från stationen och försvinner bakom husen några minuter senare. Sedan går hon sakta gråtande bort mot sin buss.<o:p></o:p><b style=""><br /><br />Hans tankar<o:p></o:p></b><br />Vilken underbar helg jag haft. Hon är så vacker och underbar, jag älskar henne så mycket. I en evighet levde jag som om hon inte fanns. I alla drömmar var hon ändå nära, så underbart nära! Och nu har vi funnit varandra, och vi älskar varandra! Är inte det underbart?<br /><br />Men det är alltid lika jobbigt att skiljas. Vi har gjort det några gånger nu, men det verkar inte bli särskilt mycket lättare. Vi har kanske blivit lite mer säkra på varandra, vi vet var vi har varandra, och man vänjer sig vid att prata i telefon. Distansförhållande är annars ganska jobbigt, men är det den rätta, så går det bra ändå!<br /><br />Jag tittar upp på skylten ovanför dörren till kupén där stationerna som vi kommer stanna på räknas upp. Det kommer ta nån timme innan jag får täckning, så att skriva sms till henne kan jag inte göra än, även om jag vill. Jag saknar henne redan, men jag överlever.<br /><br />Jag smeker och masserar min något ömma nacke med ena handen och tittar mig omkring. Jag sitter vid ett bord, närmast fönstret, och jag reser framlänges, i främre vagnen. Att resa så gör mig lite illa till mods. Att resa framlänges gör att jag inte har något direkt skydd om tåget skulle tvärbromsa, och den första vagnen har jag fått för mig har mindre skydd än de bakre, eftersom det är den vagnen som är den första att spåra ur om det skulle hända. Men det är bara min fantasi som skenar iväg. Den är bra på att göra det.<br /><br />Det är fantasin som gjort att jag befinner mig här. Utan den skulle jag inte fortsatt med musik. Utan musikplugget skulle jag inte ha träffat de klasskompisar jag träffade på gymnasiet, och utan dem skulle jag inte ha gått folkhögskola med musikinriktning, utan folkhögskolan skulle jag inte ha gått vidare till Musikhögskolan, utan Musikhögskolan skulle jag kanske inte fått den ångesten över att prestera, utan prestationsångesten skulle jag inte sökt mig till internet, utan internet skulle jag inte i fantasin träffat en massa chatkompisar som jag intalade mig själv var riktiga människor (det var dem ju, men på det sättet jag och dem chattade var det inte på riktigt), utan dem människorna skulle jag inte förstått mig själv och utan att ha förstått mig själv… skulle jag inte ha träffat <i style="">henne</i>. Det var genom att förstå vad som var verklighet och vad som inte var det, som gjorde att jag förstod att hon var en <i style="">riktig</i> människa när hon skrev det där mailet, som verkligen <i style="">ville</i> vara med mig. Som ville träffa mig på riktigt. IRL, In Real Life. Och så skedde. Jag minns fortfarande hur vi satt på en bänk på kyrkogården, med utsikt över nästan hela den stad i vilken hon bodde då, och gungade med benen med tonårskittling i magen av nervositet, spänning och förälskelse. Vi var kära redan över internet, men förälskade från första ögonkastet.<br /><br />Till höger om mig sitter en man, något äldre än jag, med en bok i handen. Det verkar vara en skönlitterär bok och han är djupt försjunken i den. Hans bagage var lätt, han ska nog inte resa så långt. Framför oss sitter en liten flicka. Hon ser nervös ut och tittar då och då på mig. När vi får ögonkontakt ler jag åt henne, och då ler hon försiktigt tillbaka. Så tar hon mod till sig och frågar:<br /><br />- Kan du hjälpa mig med något?<br /><br />- Det beror på vad det är, svarar jag.<br /><br />- Kan du hjälpa mig att byta tåg på den här stationen, säger hon och visar på sin biljett.<br /><br />- Jag tror inte du behöver byta. Det ser ut som om du kan sitta kvar på samma plats. Se, det är ingen plats avsedd för den stationen. Ah, titta, det står ”via” den stationen. Det betyder att den går genom den staden, men det betyder inte att du behöver byta.<br /><br />- Jaha, säger hon osäkert.<br /><br />En stund är det tyst, men eftersom hon fortfarande ser lite osäker ut lutar jag mig fram och säger:<br /><br />- Men du, om du behöver byta… då hjälper jag dig. Det lovar jag. Och så blinkar jag leende åt henne, och hon ser lugnad ut och ler tillbaka. Sen tar hon upp öronproppar och en mp3-spelare.<br /><br />Jag känner mig nöjd och glad. Jag tycker om barn, men är osäker på om jag verkligen kan tala med dem. De gånger jag lyckas blir jag överförtjust och känner mig hedrad. Barn är ett underbart släkte som vi verkligen måste värna om och ta hand om. Jag menar, barnen är ju på ett sätt dem vi var när vi var små.<br /><br />Tåget är ganska välfyllt, och sorlet är ganska högt. Jag hör ett spädbarn gråta och en mamma som hyschar, två fjortistjejer som klagar över skolan och kompisarna med sina ”ba” och ”liksom”, tre medelålders män i fina kostymer som försöker samsas om en laptop och som pratar om sitt, eller kanske varandras, för jag vet inte om de tillhör samma, företag. Resten är ett gytter av röster<br /><br />Det är lite sövande, för jag är inte skapt för höga ljudnivåer. I gymnasiet spelade jag trummor på en sjuttitalsfest, men jag glömde ha i mina hörselproppar. Förutom att det var en liten sal, så ljudet blev högt bara man viskade, och förutom att jag hade cymbaler nästan dubbelt så många än övriga trummor tillsammans, vilkas skärande skrällar skar in i öronen, så hade de som skötte ljudet ställt dit en medhörning stor som en scenhögtalare nära mitt vänstra öra. Det pep i det örat från fredag kväll till måndag eftermiddag. Ett halvår senare tände en kompis en kinasmällare på påskafton. Den small i handen på honom och i örat på mig. Ett år senare var det dags igen, denna gången på utomlandspraktik. Vi var på en nattklubb där ett storband spelade. Vi satt ganska nära dem och trumpeterna skar in i öronen på mig. Ändå satte jag inte in mina öronproppar. Det har funnits ett litet tjut i öronen sen dess. Jag tror tonen är ett något lågt A.<br /><br />Sen dess har jag svårt för höga ljudnivåer. Att vara ute på kaféer och nattklubbar är inte min grej. För det första är jag så gott som nykterist, jag dricker sällan alkohol, och när jag väl gör det slutar jag när jag känner salongsberusningen. Jag tycker inte om att tappa kontrollen. För det andra blir jag trött, eftersom mina öron numera är ganska känsliga för höga ljud. Det är väl egentligen de flestas, men jag tål det inte, jag blir så väldigt trött.<br /><br />Det är skönt att hon är likadan. Vi är så lika varandra. Jag saknar henne så.<br /><br />Nåja, jag kanske skulle läsa lite? Få se, vad har jag med mig? Kursbok, skönlitteratur, papper och penna att skriva eget med, mp3-spelare. Ja, lite musik kan nog få mig att må bättre. Det kunde vara något att bädda ner öronen med. Jag behöver dessutom vila lite innan jag börjar plugga. Jag hinner det, det är en ganska lång resa. I med öronpropparna och så på med musiken. Ah, härligt, det är mappen med våra låtar. Skönt, då blir jag verkligen avslappnad, så avslappnad, jag somnar nog…<br /><br />Oj! Vad var det? Tåget skakar! Jag slog huvudet i fönstret! Vi lutar, vad händer? Shit, vi är urspårade, eller nått, jag vet inte, det går så fort! Herregud, vad det skakar! Bagagen flyger ner, alla skriker, gråter, flickan stirrar vilt omkring sig och håller i sig, fjortistjejerna skriker, männen i kostymerna håller i laptopen, i stolarna, i varandra, jag vet inte vad jag gör, jag spänner hela kroppen! Aj! Vi flyger, jag ser spåret, det är till höger om oss, var befinner vi oss? Woaa, tåget rullar runt, jag flyger, slår i taket, det gör säkert ont, jag hinner inte känna, jag är för chockad, jag ramlar ner på golvet, slår hakan i ett ryggstöd, löv? Det är löv inne i vagnen, och jag tittar upp. En metallstång far rakt emot mig, och plötsligt står allt still för en millisekund. Jag inser plötsligt en massa saker, vad allt gått ut på. Jag skulle vilja berätta för alla människor, men jag vet att jag för det första inte kommer hinna, för det andra skulle jag inte bli trodd. Jag avstår med glädje. Av någon anledning tänker jag ”Glassplitter” och min flickväns namn, innan jag flyr min kropp, tiden går igång igen och plötsligt…<o:p><br /><br /></o:p><b style="">Hennes tankar<o:p></o:p></b><br />Vilken underbar helg det har varit. Han är så fantastisk, säger rätt saker när jag behöver, stöttar mig, pratar med mig, tycker jag är rolig, jag älskar honom verkligen. Så jobbigt att sakna honom så! Bussen har inte så många passagerare. Skönt, jag tycker inte om att gråta på bussen om det finns många som kan höra och se att jag gör det. Nu ska jag åka hem och gråta ut en stund.<o:p><br /><br /></o:p>Nu har jag gråtit ut för den här gången. Dags att torka ögonen och göra något. Te, det är en bra avslappningsdryck. Jag fyller vatten i vattenkokaren och tar fram en tepåse. Grönt te är inte lika gott som svart, men det är nyttigare. Medan vattnet blir varmt tar jag fram en kopp och… Oj, jag slinter, jag tappar koppen, den åker i golvet och av någon anledning tänker jag ”Glassplitter” och tittar på klockan. Jag vet inte varför jag har tittat på klockan. Jag får en klump i magen, beror det på koppens öde? Ska jag skriva sms till honom och be honom trösta mig? Det spelar nog ingen roll, det är ingen täckning på tåget ändå förrän om en halvtimme, och då har jag nog släppt att jag var så klumpig. Men det känns som om jag förlorat nått viktigt. Varför skulle en kopp vara så viktig? Jag skakar på huvudet och tar fram en ny kopp, lagom till att vattnet är färdigkokat. Jag häller upp vatten i koppen, lägger ner tepåsen och låter det stå, medan jag tar fram sopskyffeln.<o:p></o:p><br /><br />Jag undrar varför han inte skriver eller hör av sig? Han borde ha stannat på en station vid det här laget en tillräckligt lång stund för att hinna svara på mina sms jag skickat. Han kanske sover hela vägen? Hans telefon kanske inte har täckning trots att de stannat vid en station? Han kanske inte fått mina sms? Hans batteri kanske dog? Det sista vore konstigt, eftersom han laddade telefonen under natten. Nåja, det finns säkert flera anledningar till varför han inte skriver. Lite konstigt är det, han brukar skriva minst ett sms, men man vet ju aldrig med mobiltelefoner. Om en dryg timme ska han vara framme, så jag får väl tåla mig tills dess. Jag saknar honom så. Det är likabra jag sätter på tv:n.<o:p></o:p><br /><br />Jag sitter stum och gapar framför tv:n. Tågolycka? Var? Så nära häromkring. På den sträckan han skulle åka. Är det hans tåg? Nej, det får inte vara det! Nej, hans tåg var det första på plats, hans tåg blir försenat på grund av olyckan, därför sitter han fast mitt i skogen utan täckning, och därför har han inte kunnat höra av sig, så är det! Det är inte hans tåg… va? Tåget härifrån till hans hemort?… Nej…<br /><br />Allt snurrar. Han får inte vara död, han kan inte vara död, han skulle bara våga vara <i style="">död</i>! ”Glassplitter”? Som om jag förlorat nått viktigt. Nej, det måste ha varit koppen, det kan inte ha varit honom. Han har klarat sig, snälla gud, låt honom ha klarat sig, vad skulle det vara för mening om han… Jag reser mig och går ut i köket. Allt snurrar. Jag vet inte varför jag gått ut i köket, jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag ta reda på om, vill jag ta reda på om? Jag kan inte längre tänka tanken färdigt, men på något sätt vet jag ändå att det är sant. Nej, det är inte sant, det får inte, det är sant, nej, sluta, jag vägrar tro det, jag vägrar, allt snurrar, jag…<o:p></o:p><br /><br />Hur länge har jag varit medvetslös? Aj, det gör ont i huvudet. Stolen är omkullvräkt. Jag känner på huvudet, och jag har en bula, men det verkar inte ha gått hål. Inget blod. Bra, jag har svårt för blod. Varför svimmade jag? Jag hör tv:n i vardagsrummet, och jag minns vagt något om en tågolycka och en mardröm, som innebar… Nej, det var bara min fantasi. Det måste ha varit något annat tåg. Jag sätter mig på knä, väntar en stund medan världen slutar snurra omkring mig, sedan reser jag mig med hjälp av bordet, reser upp stolen och sätter mig på den. Jag tittar på klockan. ”Glassplitter”? Jag tittar på golvet, men koppen är uppsopad och prydligt källsorterad som porslin. Kroppen ropar och skriker, den gör uppror, men jag vet inte varför, och jag vill inte veta varför.<o:p></o:p><br /><br />Jag har inte kunnat plugga, läsa eller ens vila. Jag har ont i huvudet och kroppen efter fallet i köket. Jag har tittat i en Ikea-katalog och med en gnagande oro i kroppen drömt mig bort till vår avlägsna framtid tillsammans. Jag förstår inte varför den där tågolyckan skulle skrämma mig så. Förvisso borde han hört av sig för längesen, han borde ha varit hemma minst en halvtimme vid det här laget. Men det finns tusen orsaker till varför han inte skulle ha hört av sig än.<br /><br />Plötsligt ringer telefonen, och jag hoppar till och skriker högt. Jag vet inte om jag vågar svara, men med darrande händer lyfter jag tillslut luren och svarar ”Hallå?”<br /><br />- Har han åkt? frågar en kvinna med darrande röst, och jag känner igen rösten. Det är hans mamma. Plötsligt blir jag fruktansvärt rädd, men jag lyckas behålla en någorlunda stadig röst.<br /><br />- Hurså? frågar jag, har det hänt något?<br /><br />- Har han åkt? frågar hon igen, nu snarare irriterat och desperat än begråtet.<br /><br />- Ja, han åkte för längesen, han borde vara hemma när som helst.<br /><br />- När åkte han? Desperationen finns där, irritationen tas över av darrandet igen.<br /><br />- Med tio-tåget.<br /><br />Det blir tyst i luren. Sen hör jag hur någon annan tar den, och en röst som jag känner igen som hans storebror talar till mig. Han darrar också på rösten.<br /><br />- Hallå? säger han.<br /><br />- Hej, säger jag, har det hänt något?<br /><br />- Ja, det verkar tyvärr så. Jag är ledsen att behöva säga det men… jag tror han är död.<br /><br />Han verkar så lugn när han säger det, så jag blir nästan påverkad. De spelar mig ett spratt, tänker jag.<br /><br />- Vad sa du? frågar jag.<br /><br />- Det var en tågolycka bara en halvtimme från din stad. Flera överlevande, men vi har fått klart besked om att han var en av… Hans röst tonar bort och dör.<br /><br />- Vi visste att han var hos dig den här helgen, återtar han efter en stund. Men vi hoppades så in i det sista att de tagit miste och att han var kvar och skulle åka med ett senare tåg.<br /><br />Jag kan inte säga något. Munnen känns helt torr. Tungan känns förlamad. Handen jag håller luren i slappnar sakta men säkert av, och luren börjar glida i handen. Tills den faller i golvet, och jag följer efter.<o:p></o:p><br /><br />Jag ligger på golvet och tittar upp i taket. Det har börjat skymma utanför. Det är kväll. Jag vänder huvudet åt sidan. Luren ligger bredvid mig på golvet. Ingen finns i den, den är tom. Det är jag också. Jag har svårt att röra mig. Jag har svimmat två gånger idag. Jag föll bättre den här gången, jag känner bara en bula i huvudet, den från det första fallet. Jag är trött nu. Jag orkar inte tänka på vad som har hänt och sagts till mig på tågperrongen, via tv eller telefon, jag orkar inte fundera på glassplitter och värdefulla förluster, jag vill inte ägna mig åt grubblerier om han lever eller är död, eller ens om jag själv lever eller är död. Jag vill bara sova och vakna upp från den här mardrömmen.<br /><br />Så jag vänder mig om på golvet där jag ligger och sluter ögonen. Bilder dansar framför dem, bilder på honom som levande och som död, och det är mardrömsbilder. Både de bilder då han lever och de bilder då han är död är mardrömsbilder. Men jag orkar inte bry mig om ifall jag drömmer mardrömmar. Är det en mardröm kan jag somna och veta att jag vaknar upp från den nästa dag, vare sig det är på golvet eller i en säng. I den förhoppningen att allt varit en mardröm ligger jag kvar på golvet, med luren bakom mig, och hoppas att den inte kommer att ligga där när jag vaknar. Det kommer betyda att jag bara drömt. Sen somnar jag och drömmer om glassplitter.<o:p></o:p><b style=""><br /><br />23 år senare</b><br />Hon får fortfarande tårar i ögonen när hon tänker på den där ödesdigra dagen, trots att det var mer än tjugo år sen. Men vissa saker sitter kvar, vissa sår läker aldrig och såren som läkt lämnar ärr.<br /><br />Hon sitter på tåget och hjärtat slår lite hårdare av nervositet. Vad hade han tänkt? Vad hade han gjort? Hade han fått veta vad som skulle hända, eller hade han blivit helt överraskad? Hade han hunnit tänka på henne? Vad hade han känt? Det finns tusen frågor, men få svar.<br /><br />På sätet bredvid henne ligger en blombukett. Tanken på den gör henne lite lugnad. Hon är på väg till honom, och hon ska få berätta om vad som har hänt sen sist de sågs.<br /><br />Framför henne sitter en medelålders kvinna. Hon ser nervös ut och tittar då och då på henne. När de får ögonkontakt ler hon åt kvinnan, och då ler hon försiktigt tillbaka. Det ser ut som om hon vill fråga något, men hon säger ingenting. Hon väljer att låta det bero.<o:p></o:p><br /><br />Morgonen därpå hade hon vaknat och vänt sig om. Luren låg kvar på golvet bakom henne. Hon minns att det hände något med henne då. Hon steg upp som om det hade varit helt naturligt för henne att ha legat på golvet, hon la luren på plats på telefonen och gick sen ut i köket och lagade frukost, som om ingenting hade hänt. Och ingenting hade längre hänt, och hennes förnekelse hade bara börjat. Till hennes klasskamrater på universitetet sa hon att han hade gjort slut. Det försökte hon även intala hennes föräldrar, men de hade fått veta vad som hänt. Hans familj hade tagit kontakt med hennes föräldrar därför att de hade varit oroliga, mitt i sorgen hade de varit oroliga för henne. Nu i efterhand kunde hon se hur fantastisk det var, hur fantastisk hans familj hade varit. Men då hade hon bara blivit arg och upprörd över att hans familj skulle manipulera hennes föräldrar, som i sin tur skulle försöka övertala henne till något så fruktansvärt som att få henne att tro att han skulle vara död. Förvisso var han nu redan lika med död, eftersom det var han som hade gjort slut. Enligt hennes uppdiktade verklighet, i alla fall.<br /><br />Det gick så långt som ett halvår, sommaren hade nästan nått sitt slut, när det oundvikliga hände. Hennes nära och kära hade länge försökt förmå henne att ta sitt förnuft till fånga, att se sanningen i vitögat och få ur sig den sorg som de antog att hon kände. Men deras försök hade i rent ursinne stängt in henne ändå mer i förnekelse. Hur vågade dem försöka förmå henne att se sanningen i vitögat, när hon hade skapat sig en så vacker och romantisk lögn.<br /><br />Hon hade diktat upp alla omständigheter kring deras uppbrott, och varför de aldrig hört av varandra igen sedan dess. De hade tagit olika form: han hade farit utomlands, han hade träffat någon annan –<span style=""> </span>både man och kvinna hade han träffat, beroende på vilket humör hon hade varit på när hon fantiserade om det – och han hade tillochmed rest till månen. Tillslut hade hon bestämt sig för att han hade åkt ifrån henne och lämnat ett vackert brev om att hon aldrig skulle träffa honom igen av olika anledningar, som dock fortfarande varierade. Att brevet inte fanns kvar skyllde hon på att hon då hade blivit så förtvivlad och förnekat det, och hon hade kastat brevet.<br /><br />Men halvåret hade gått, och det oundvikliga stod och väntade runt hörnet. Vid ett besök i en mataffär hade hans fotografi som han gett henne den helgen, gömt och tillfälligt glömt i plånboken sedan han lämnat henne sista gången, ramlat ur och fångat hennes uppmärksamhet. När hon tog upp det och såg hans leende ansikte mot henne, kunde hon inte längre förneka det. Och med tanke på hur länge hon hade förnekat det, och med vilken intensitet, var det inte underligt hur snabbt det gick. Det sista hon minns är att allt runt hans ansikte sakta bleknade bort i en svart dimma, och även när allt blev svart och hon stöp i golvet hade hon hans ansikte, leende mot henne, fastbränt på hennes näthinna.<br /><br />Vad som under en tid efter det hände har hon fått berättat för sig. Själv minns hon bara svaga bitar, och hon är inte säker på om det är påverkat av det som andra berättat för henne. Enligt vad hon fått veta hade människor runt henne i matbutiken sett henne trilla i golvet, och ambulansen hade sedan tagit henne till sjukhus. Där konstaterades tillslut att hennes tillstånd inte berodde på fysiska fel. Det var snarare så att de fysiska fel som orsakat hennes kollaps berodde på psykisk ohälsa. Ett tag förblev hon i det närmaste apatisk inför hennes omvärld, och hon minns inte mycket av den första tiden på sjukhuset. När hennes tillstånd var förbättrat förflyttades hon till ett sjukhus i närheten av hennes föräldrars bostad, så de kunde vara nära henne.<br /><br />Hon lades in på en mentalavdelning enligt avtal mellan hennes föräldrar och sjukhuset. Föräldrarna hade tidigare, efter flera misslyckade försök att väcka hennes slumrande verklighet, bestämt sig för att se tiden an och under tiden göra förberedelser för det värsta. Och när detta väl inträffade lyckades de behålla lugnet och genomföra alla praktiska detaljer med universitet, sjukhus, läkare och psykolog. Hon inser att hon står i evig tacksamhetsskuld till sina föräldrar, som förutom detta även efteråt ställt upp för henne, och som dessutom inspirerat henne till att bli en lika förstående förälder som dem.<br /><br />Hon fick sig tilldelad en psykolog som hon till en början inte hade mycket till övers för. I nästan ett halvår satt hon tyst och muttrade mest frånvarande svar på de frågor som ställdes. Men psykologen hade ett otroligt tålamod. Att hon skulle ha sådan tur med psykolog redan från början har hon senare, när hon pratat med andra patienter på mentalsjukhuset och med vänner som gått hos psykologer och terapeuter, förstått som unikt. Många psykiskt störda människor, för det förstod hon att hon varit – störd, inte sjuk, för om hon hade varit sjuk, skulle hon ha varit det hela livet, och i så fall fortfarande, och hon var inte längre psykiskt instabil, inte längre psykiskt störd – många psykiskt störda människor får byta psykologer och terapeuter flera gånger innan de hittar rätt.<br /><br />Det hade kommit till den dagen då allt vände. Hon nådde botten och såg äntligen i vitögat vad som hänt, men den här gången kom det nästan förberett. Psykologens frågor och proffsiga planering (hon kunde tänka sig att psykologen hade planerat hela hennes förlopp) hade gjort att hon lite i taget förstått att något hade hänt, något förfärligt, något som rört upp och förstört hennes liv. Och den dagen då hon förstod vad som hade hänt, att han hade dött i en tågolycka för drygt ett år sen, då förstod hon också att hon hade svikit honom genom att förneka hans död, och tillochmed missa ettårsdagen! Detta tog henne mycket hårt, och hon grät och skrek och förbannade psykologen för att ha fått henne att inse detta, och hon förbannade sig själv för att inte ha kunnat inse detta på egen hand, för att ha förnekat och glömt bort honom.<br /><br />Det tog ytterligare någon månad innan hon började, med hjälp av regelbundna besök hos psykologen, som fortsatte att ha gudomligt tålamod (hade hon verkligen andra patienter, eller hur hade hon orkat med henne?), att förstå att det inte var hennes fel att han hade dött, och att det var ett naturligt försvar att hon förnekat hans död. Att det var hennes kärlek för honom som gjort att hon var tvungen att försvara sig på detta sätt, annars hade hennes kärlek försatt henne i ett ändå värre tillstånd än hon nu befann sig i, kanske hade hon inte överlevt.<br /><br />Psykologen hade sagt henne vid något tillfälle, att ”det är värst för dem som lämnas kvar”. Hon hade tänkt på det ett tag, och insett att hon kan ha haft rätt. Hon vet inte hur han dog, men hon har förstått att det var över så snabbt, att han troligtvis inte hunnit känna någonting. Det var vad hans familj hade fått veta på sjukhuset, och som hon hade fått veta ett par år senare.<br /><br />Hans föräldrar hade fortsatt hålla kontakten med hennes, och de hade blivit vänner. Själv hade hon inte så ofta efter hans bortgång träffat hans familj, bara några enstaka gånger. Ett tag hade hon skuldkänslor för det, men psykologen hjälpte henne även den här gången att förstå, att det är upp till var och en vilka kontakter man behåller och vilka man lämnar som dem är. En relation kan lämnas åt sitt öde, och den kan ändå vara bra. Hon insåg tillslut att hans familj alltid skulle vara en del av hennes liv, och att de visste det. Och det var okej för alla parter, det var en tyst men förstående relation.<o:p></o:p><br /><br />Det är värst för dem som är kvar. Ja, hon tror det också nu. Den som dör, tror hon, kommer antagligen till något härligt ställe (hon tror inte längre på helvetet), och han slipper ju nu det lidande som livet ger. Hon däremot hade lämnats kvar, ensam och förtvivlad, med alla smärtor, både fysiskt och psykiskt. Och eftersom hon har lidit av denna smärta så starkt, har även de som står henne nära lidit. De gör det, de som älskar en: lider, för att man själv lider.<br /><br />Ett tag hade hon haft skuldkänslor för det också, tills även detta förklarades som något man inte kan styra över. Det var en naturlig del av kärleken, att smärta skulle delas på. Delad glädje är dubbel glädje, emedan delad sorg är halv sorg. Hon vet inte säkert hur sant det är, men att en människas kärlek och försorg över en annan människa kan leda till en kortare återhämtning, det har hon förstått. Och Gud vet, tänker hon, att så många människor jag lärde känna under den här tiden, så många goda, vackra och underbara människor som jag träffat under min rekreation, det trodde jag inte att jag skulle kunna träffa under hela mitt liv. Ibland tänker hon, att det var han som hade kommit till henne, i form av andra människor. Hon kunde ibland se honom blinka till henne i en leende medmänniskas ögon, och då spratt det till av glädje inom henne.<o:p></o:p><br /><br />Hon sörjer inte längre, även om hon fortfarande saknar honom. Hon har fortfarande lite svårt för att resa med tåg, men hon gör det ändå. Mycket för hans skull. Det är hans dödsdag idag. Det här datumet, för över tjugo år sedan, hade de sagt farväl, vilket en del människor inte hinner göra. Sedan hade han gått ombord och farit till Himmelen i ett tåg. Hon tror att Gud eller den makt som skapat livet tagit hand om honom, att han funnit sig väl tillrätta snart, och att han förstått och förlåtit henne för länge sen för att hon övergav honom. Det hade han nog gjort långt innan hon förlåtit sig själv. De minnen som hon nu har av honom är något av det dyrbaraste hon äger. Inga jordiska ting kan mäta sig med det som ingen kan ta ifrån henne.<br /><br />Hon tittar upp och ser att det bara är fem minuter kvar tills hon ska stiga av. Hon tittar på blombuketten som ligger bredvid henne. De verkar klara sig bra, även om resan varit ganska lång. Hon flyttade aldrig tillbaka till den universitetsstad hon då bott i. För åtta år sen hade hon funnit en ny kärlek, och för två år sen hade hon fött sitt första barn. Ett under, med tanke på hur gammal hon då blivit. Hon ler vid tanken på att hon bär sitt andra barn med sig, och hon ler när hon tänker på hur glad han kommer bli för hennes skull, och så glad han kommer bli för att han ska få se hennes mage som växer.<br /><br />När hon börjar göra sig iordning tar kvinnan framför henne mod till sig och frågar:<br /><br />- Vem är blombuketten till?<br /><br />- Min första riktiga kärlek, svarar hon och ler.<br /><br />- Vem är han? frågar kvinnan nyfiket.<br /><br />- Var, rättar hon. Han dog i en tågolycka för lite mer än tjugo år sen.<br /><br />Kvinnan ser plötsligt förvånad ut. Hon tystnar och ser förlägen ut.<br /><br />- Det gör inget, säger hon till henne, jag sörjer inte längre.<br /><br />Kvinnan rycker till som om hon varit långt borta i sina tankar och skakar sen på huvudet.<br /><br />- Nej, det är inte därför jag drömmer mig bort. Jag kom bara och tänka på… Hur var han, din pojkvän?<br /><br />- Åh, han var så underbar. Vad man än ville ha hjälp med så ställde han upp. Och han kunde liksom <i style="">se</i> om man tänkte på något, och <i style="">vad</i> man tänkte på. Och, när jag tänker efter, så hade han ett speciellt sätt att blinka och le pillemariskt när han tröstade och lugnade.<br /><br />Kvinnan ler stort mot henne, och hon ser visst en tår i hennes öga. Men tiden är ute.<br /><br />Tåget saktar in, det är dags. Hon reser sig, tar sin resväska och sin blombukett, nickar åt kvinnan och går sedan av, då tåget stannat vid stationen. En taxi väntar som beställt på henne, och den tar henne direkt till kyrkogården. Taxichauffören är en trevlig man i hennes ålder som kommenterar den växande magen med förtjusning och undrar charmigt om det är hennes första barn. Hon skrattar och talar om hur gammal hon är. Chauffören håller på att åka av vägen av förvåning. Hon ser inte alls så gammal ut, hon såg ut som om hon vore tjugo år yngre, säger han. Nej, svarar hon milt leende. Då såg jag ut som jag skulle gjort idag. Chauffören förstår inte, men nickar ändå och säger inte mer, för de är framme vid kyrkogården.<br /><br />Hon går sakta upp för grusgången och viker av då hon kommer till hans rad. Hans gravsten är välskött, ljus brinner, men de är nästan utbrunna. Hans familj kommer ofta dit och sköter om graven. De älskade, och älskar honom verkligen. Hon borstar bort lite löv, blåser ut, byter ut och tänder ett nytt ljus, och sist men inte minst ställer hon blommorna i vasen som står tom bredvid ljuset. Vasen bad hon hans mamma ställa dit, eftersom hennes egen råkade falla i golvet och sprida glassplitter över hela golvet. När blommorna står i vasen ställer hon sig för att prata en stund med honom, om familjen, barnen, jobbet och livet i övrigt, kanske kommer hon nämna kvinnan på tåget. Regnet faller stilla, men det är inte kallt.<b style=""><br /><br /></b><div style="text-align: center;"><b style="">The End<o:p></o:p><br /><br /></b><div style="text-align: right;"><span style="font-style: italic;">Våren 2007</span><br /></div></div>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1181999573940910739.post-9028721678512456432008-03-04T10:25:00.000-08:002008-03-12T12:07:18.461-07:00TrädkramarenPojken var verkligen en liten pojke den kvällen. Han kände sig ensam. Inte så att han inte hade någon att ty sig till, nej, det var mer det att han ville vara tyst. Men han kände ingen som han ville, eller kände att han kunde, dela sin tystnad med. Så han begav sig ensam ut, längst ut på ön. Han cyklade när det börjat mörkna, och han tänkte i sitt stilla sinne att han fick vara försiktig när han cyklade tillbaka, så han inte i det än mörkare mörkret cyklade i någon håla. Månen gav förvisso klent ljus, men även i dagsljus kunde det vara farligt.<span style=""><br /><br /></span>När han kom fram till udden, tänkte han på att han var ensam. Att han inte kunde dela denna underbara stillhet, den tystnad, den doft, allt han såg och hörde, med någon han kände. Han ville dela den själsligt, kroppsligt och i bön med någon, men ingen visste han att han kände så för. Visst hade han varit kär. Visst älskade han sina vänner, och vissa ville han givetvis gå än längre med, och han ville ta hand om några av sina vänner även kroppsligt, kanske inleda förhållande med någon. Men det fanns inte den där ömsesidiga känslan hos någon. Någon kunde inte dela den själsliga känslan. En annan kunde inte ta hand om honom kroppsligt. Någon funkade inte tankemässigt ihop.<br /><br /><span style=""></span>Han satte sig på en sten och försökte finna ro. Men hur han än kände efter, fanns inte den där friden närvarande. Det var jätteskönt att bara sitta ner på stenen, precis vid vattnet. Men det saknades något. Eller någon. Han var fortfarande ensam. Han funderade på att skicka ett sms till någon, men han kunde inte komma på någon direkt. Dock ville han så gärna berätta för någon allt han funderade på, han ville inte känna sig så ensam. Så kom han på en kompis han kunde sms:a, och han satte igång att formulera ett sms. Men hur det nu än kom sig, så dog batteriet i hans mobiltelefon. Och han tänkte: ”Gud, varför just nu?”<span style=""></span><br /><br />Han blev väldigt rastlös, reste sig och hade en tanke på att cykla tillbaka till skolan, där han bodde på internat, för att kunna fortsätta skicka sms. Men han kom på hur dumt det skulle vara. Den friden han försökte finna, fanns där han stod.<span style=""></span><br /><br />Han blev plötsligt stilla. Han visste inte riktigt varför, men han ville inte röra sig längre. Han sökte något, men kunde inte riktigt förstå vad. Men ju längre han stod stilla, desto mer kände han friden komma. Den frid som finns hos en människa som aldrig är ensam.<span style=""></span><br /><br />Dock saknade han fortfarande den där kroppsliga ”ta hand om”. Han saknade beröring. Ingen fanns i närheten. Men något fanns där. ”Trädkramare”, tänkte han och tittade på tallen bredvid honom. Han hade faktiskt, när han tänkte efter, aldrig testat att krama ett träd på allvar. Han gick fram till trädet och kände lite på barken. Sen kramade han det försiktigt, och la örat mot trädet. Han fick för sig att det skulle viska till honom, men han kunde inte riktigt höra något. Han tittade upp. Som en fadersgestalt höjde sig trädet över honom, men även trädet behövde någon eller något som stöttade det. Det såg ut som om även trädet kände sig ensamt.<span style=""></span><br /><br />Pojken fick för sig att om han la armen om trädet för att ta hand om det, så kunde han samtidigt lägga huvudet mot trädet så att det kunde ta hand om honom. Han gjorde så, och vad han kände var frid och ro. Som att ha någon att luta sig mot. Någonstans i honom sades det att det var på gränsen till desperat, att plötsligt finna kroppsligt ”njutning” i att krama ett träd. Men han ville inte se det som om han var dum, eller att hans handling var fel. Det var en skön, fridfull känsla.<span style=""></span><br /><br />Han stod så ett tag och lät händerna känna på trädet, smeka dess bark och bry sig om trädet, samtidigt som han kände att trädet beskyddade honom. Det var då han insåg att han skrivit ett musikstycke, just om detta trädbeskydd. Det stycket handlade om två pojkar som växte upp parallellt med varandra. Den ena hade ett träd som beskydd, den andra saknade det beskyddet. Den första blev kärleksfull, den andra blev rädd. Där han nu stod och höll om trädet, insåg han att han var den andra. Han hade faktiskt inte tagit ställning själv till vem han var i förhållande till sitt eget stycke, men denna kväll gjorde han det. Han var den rädda pojken, som inte haft något träd till beskydd. Han var den rädda pojken, som inte fann tryggheten. Tills nu.<span style=""></span><br /><br />Nu hade han funnit trädet. Nu hade han faktiskt funnit ett beskydd. Och genast blev han rädd och ängslig. Om han nu cyklade tillbaka, skulle han någonsin cykla tillbaka för att träffa trädet igen? Om han cyklade tillbaka, skulle han ”mista” trädet? Skulle han bli ensam igen? Skulle han bli otrygg igen?<br /><br />Han kramade denna gången trädet på allvar, och han grät. Han var rädd. Han ville inte mista sitt kära träd. Men plötsligt kände han hur något stötte bort honom. Han kände ett mod växa. Det var som om det kom från trädet. Det var inga ord, det var bara en känsla. Trädet pratade med honom. Inte med ord. Inte i rörelse. Utan i känslor. I vågrörelser som inte syntes. Han släppte taget om trädet och backade. Han hade fattat mod. Han visste att trädet skulle vara kvar i honom, även om det dog eller fälldes.<span style=""></span><br /><br />Pojken blev plötsligt öppen för många andra känslor. Han la sig på knä och kände hur marken talade med honom, precis som trädet. Han kände vinden, han såg vattnet. Allt runt honom talade med honom och ingav hopp och mod. Naturen vände sig mot honom och gav honom frid. Naturen gav honom plötsligt allt kroppsligt han tidigare känt att han saknat!<span style=""></span><br /><br />Han fick samtidigt känslan av att trädet han först kramat spred ett budskap genom skogen. Till alla träd som någonsin funnits, fanns och någonsin kommer finnas ilade budskapet. Budskapet handlade om att se honom, känna honom, som han ville se naturen, som han ville känna naturen.<o:p></o:p><br /><br />När pojken cyklade tillbaka, märkte han hur träden vakade över honom. Vinden förde budskapet genom honom till alla träd i hans väg. Han kände att han kunde vara trygg, när helst han ville. Han hade funnit sitt träd. Det var både i själslig och kroppslig form, och den var i bön. Han var ett träd. Ett träd som stod rak och stolt som en fadersgestalt, men som även behövde samma känsla av trygghet som den trygghet han skänkte. Egentligen fanns inte längre det behovet, då han alltid kunde känna att när helst han ville, skulle naturen skänka honom allt han önskade!<o:p></o:p><br /><br />Slutar historien lyckligt? Frågan är snarare om den någonsin slutar. Där vi tycks lämna pojken är där vi träffar honom.<br /><br /><div style="text-align: right;"><span style="font-style: italic;">Hösten 2004</span><br /></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1181999573940910739.post-10695964173278859042008-03-04T09:49:00.000-08:002008-03-12T12:07:40.072-07:00Jakob och Marta<span style=""><span style="font-weight: bold;"><span style="font-size:85%;">En novell om kärlek och vänskap och skillnaden däremellan</span><br /><br /></span></span><span style=""><span style="font-weight: bold;font-size:180%;" >1<br /></span><o:p></o:p></span><span style="">"Kan vi inte bara smaka på varandra?" sa han viskande.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Runt dem och långt bort fanns den vita snön, och människorna var rörelser i perforin. Tåget stod snart på perongen, och hon skulle strax sitta på det. Han skulle vara kvar. Så han kramade henne lite extra, utan att det för den skull var mer än vanligt.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Så möttes deras blickar. Det var svårt att hålla fast, men det var möjligt. Det var första gången de såg varandra ordentligt i ögonen. Han såg djupare och djupare, glupskt åt han sig in, sög in hennes inre, fångade gång på gång hennes hjärta. Han och hon.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Han halvslöt ögonen och lutade sig mot henne i en påbörjad kyss, men med ens vaknade tveksamheten i henne. Han kände det och avbröt kyssen, men behöll avståndet.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />"Kan vi inte bara smaka på varandra?" sa han viskande.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Hon svarade inte. Såg tvivlande ut, men han väntade inte längre. Sakta älskade han henne mer och mer, tills deras näsor andades på den andres kind. Så möttes läpparna, och båda slöt ögonen. Båda lika säkra, men ingen av dem säker.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Kyssen var vacker. Den innehöll kyss, läppar, ansikte, slutna ögon och händer och armar omkring varandra. Så var det över. Han blundade en stund till, innan han öppnade ögonen och såg rakt in i hennes igen.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Lycklig olycka.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />"Ta hand om dig", sa han.<o:p></o:p></span><span style=""><br /><br />Tåget bromsade in.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />"Du med", sa hon.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Dörrarna öppnades. De släppte taget, hon tog sin väska och gick ombord. Han väntade tills hon vände sig om och blickarna åter bevisat att inget ingenting finns, för blickarnas energier skapade ur tomrummet en så vild partikeldans att bitar av luften kunde falla till marken. Så vände han och gick till bussen.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Han var segerviss. Glad att få smaka på henne. Var han inte lite skadeglad också? För nu skulle hon ägna lovet åt att undra över om hon, eller <i>vad</i> hon skulle göra nu. För hon var skuldsatt till honom. Precis vad han ville, men inte menade.<br /><o:p></o:p></span><span style=""><br />Hans straff var den brännande munnen han aldrig skulle bli kvitt. Läppar mot läppar, det finns ingen värre brännskada om man inte vet om man får uppleva det igen. Snart.<br /><br /></span><i><span style="">Hans ögon, så bråttom. Ville verkligen. Men är dem sanna? Bedrar dem honom ej? Jag har utseende, men har han blicken? Ögon att se, inte bara på? Han smakade gott. Många gör väl det. Men så bråttom! För skyndsamt. Till skada. Jag ser sorgen bakom leendet. Jag ser ensamheten i ögonen som ser alla människor. Därför är han rädd. Därför tvekar jag. Därför är jag rädd. Vänta. Ett litet tag till. Jag vill inte. Långt inte än. Snälla, inte än. Det är för tidigt.<o:p></o:p></span></i><i><span style=""><br /><br />Han älskar alla. Han har inte lärt sig än att bara älska. Då hade han insett att han får. Nu förlorar han bara. Han har allt, men inget ser han. Han är bara ensam, och hur lite han än skyndar, är det för fort.<o:p></o:p></span></i><i><span style=""><br /><br />Jag kan inget annat göra, än att finnas.</span></i> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><i><span style=""><o:p> </o:p></span></i></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><span style=""><o:p> </o:p></span></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><span style=""><o:p> </o:p></span></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><o:p> </o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><o:p> </o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><o:p> </o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><span style="font-weight: bold;font-size:180%;" >2<br /></span></span><b><span style="">Finns hon? Var hon inget annat än en dröm? Alla har rest nu. Drömmen tar mig till henne, men som så många gånger förr vaknar jag upp ensam igen. Ingen ser mig. Hon såg mig, men hon har rest. Ingen hör av sig. Ingen vill veta hur jag egentligen mår.<br /><br />Jag tar på mig hörlurarna för att bli osynlig, i hopp om att någon ska se mig då. Bortom all vett och sans finns någon, logiken jag älskar har rest. Ensam i andras sällskap.<br /><br />Så ser jag mig. Men inte ens jag är sällskap nog. Jag är rädd. Alltid rädd för att vara ensam. Levande död. Lever dött. Så blek att jag är osynlig. Ensam i andras sällskap.<o:p></o:p><br /><br />Vill inte skrika. Inte tränga mig på. Önskar bara någon kunde se mig, utan att jag bad dem. Men människor glömmer så snabbt. Ingen kan alltid se mig. Alla ser mig bara en liten stund. Sen är jag glömd igen.<br /><br />Därför går jag in i mig själv. Söker svaren där. Det tar lång tid, men här syns jag inte. Jag är ensam här. Tills jag hittar mig själv. Här söker jag någon jag vet att jag ska finna.<br /><br />Utanför jagar jag någon jag är rädd ska försvinna.<o:p></o:p><br /><br />Ändå är jag större än världen?<o:p></o:p></span></b><i><span style=""><br /><br />Var är hans logik? Den han sjunger om? Den han talar så vist om? Vetskap, kunskap och visdom. Men logik?<br /></span></i><span style=""><span style="font-size:180%;"><span style="font-weight: bold;"><br />3<br /></span></span>Det hade gått en bit in på terminen när de såg varandra första gången. Hon log blygt, men ögonen var beslutsamt låsta i hans, och han kände det. Han blev lite nervös, men han hade lärt sig att hålla i tyglarna, och han log tillbaka. Lärarens instruktioner lät han flyta in, och dansen började med att bjuda upp någon. De bjöd upp varandra med blicken, och det gjorde inget att de inte nådde varandra förrän dansen prövades för tredje gången. Lite tafatt snubblade de fram, men när han blev säker på att de var två, började valsen att sitta.<o:p></o:p><br /><br />Ögonen möttes igen. Hennes var varma och goda, smälte honom. Hans var snälla, men kalla, som om de var rädda för något. Hon blev nyfiken på vad, och han såg det. Men mer hann inte hända förrän läraren samlade dem inför lektionens avslut och lunchen stod näst på schemat.<o:p></o:p><br /><br />De träffade regelbundet efter det, gick långa promenader och satt länge och pratade på kvällarna. Gärna utomhus, om vädret tillät. Hon hette Emma, han hette Jakob. Flickan på stationen, Marta, var inte glömd, men mer sällan närvarande.<o:p></o:p><br /><br />Men Marta såg dem och visste. Hon gladde sig åt det och kände glädje. Nu "slapp" hon att se någon hon tyckte om må dåligt, delvis beroende på henne. Och hon var fri igen.<o:p></o:p><br /><br />Samtidigt var det något som höll honom kvar i hennes tankar. Samma tråd gick även till hjärtat, och åter vidare till honom. Hon var orolig, men kunde inte uttrycka sig om varför. Inte ens för sig själv. Så hon lät det vila, medan hennes ögon sneglade åt deras håll, och mest åt hans.<o:p></o:p><br /><br />Emma kom ofta till Jakob, och han uppskattade var gång mer än den förra. Särskilt dem kvällar han varit för djup och kände sig liten och misslyckad. Han var då inte särskilt social och pratade inte mycket, men Emma lyssnade liksom ändå. Satt på stolen och tittade på honom, som om han pratade och hon lyssnade. De första gångerna hon gjort så, hade han blivit lite besvärad och försökt prata om vad som tryckte honom, men som vanligt tyckte han att orden inte tog med sig budskapet ut. Det han verkligen ville dela med sig av, hans inre känsla, kom inte ut av ord. Så han slutade prata. Hon slutade inte lyssna.<o:p></o:p><br /><br />I själva verket visste inte Emma vad hon skulle fråga.<o:p></o:p></span><b><span style=""><br /><br />Hennes kropp drar sig in i mig. Hennes tystnad delas av min, och vi är två som är ett. Med henne är jag inte ensam, och hon dröjer sig kvar hos mig även efter att hon gått. Det är något med ögonen. De tittar förbi min kropp. De tittar in i mig, och stannar där. Om det dröjer innan ögonen återvänder, vissnar dem och jag är åter ensam. Men mer sällan nu, sen hon föddes till mig.<o:p></o:p></span></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><span style=""><o:p> </o:p></span></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><span style="font-size:180%;"><span style="font-weight: bold;">4</span></span><o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><i><span style=""><o:p> </o:p></span></i></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><i><span style="">Han är mer tacksam. Lever alltjämt som han gjorde. Alltid saktare, men för fort. Eller kanske har det avstannat, och det är den förändringen jag ser? Allt jag kan göra, är att finnas.<o:p></o:p></span></i><b><span style=""><br /><br />Hon finns där fortfarande. Jag har länge jagat henne, men nu är jag själv instängd i ett hörn. Det är inte hon. <i>Hon</i> står på avstånd och iaktar. Vad vill hon? Vad vill jägaren? Vad vill bytet? Tiden saktar in. Jag är villrådig. Stammar fram frågan: vad vill jag göra nu?<o:p></o:p></span></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><span style=""><o:p> </o:p></span></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><span style="font-size:180%;"><span style="font-weight: bold;">5</span></span><o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style="">Emma hade slutat lyssna. Hon hade blivit otålig och frågat mycket, eller påstått sånt Jakob inte ville höra, eller helt enkelt skällt på Jakob för att han alltid slöt sig i sig själv. Så ville inte Jakob alls se det. Först hade han sagt att han ju delade tystnaden med henne, och Emma hade funnit sig i det. Till en början. Sen krävde hon en ny förklaring. Vissa saker går inte att prata om, sa han då. Men det godtog aldrig Emma.<o:p></o:p><br /><br />Emma tyckte att Jakob till en början var söt och mysig. Som ett ensamt barn uppskattade han att hon kom till honom som en mor om kvällen. Han hade ibland sett sårad och ledsen ut, men Emma kände det inte som att hon var skyldig. Snarare att det var en befrielse för honom att hon kom. Jakob var dem gångerna väldigt tyst, och till en början var hon en aningen besvärad över det. Det var så mycket hon ville fråga. Vad som tyngde honom? Hur han mådde? Om hon skulle gå? Eller om hon skulle krama honom? Om de skulle ligga med varandra? Men inget av det slank ur henne. De var två tysta vänner.<o:p></o:p><br /><br />De hade dansat en kväll på krogen. Det hade varit trångt, och gång på gång fick de hålla varandra så de inte knuffades omkull. Bådas beröring brände dem. Så lugnade sig musiken, de dansande klev antingen av, svettiga och sugna på en bardrink, eller så omfamnade de någon och dansade tätt. Det blev mer plats, men Emma och Jakob såg varandra i ögonen och drog sig samman som om det bara fann den platsen som deras kroppar fyllde, och att om de bröt kontakten det minsta, skulle hela världen explodera och inte vara mera.<o:p></o:p><br /><br />Den kvällen hade varit den bästa i hela deras liv, och de hade somnat lyckliga, i samma säng, med blandade dofter av kärlek, kroppar och kön, nakna, som en kropp, framåt tre, halv fyra på natten.<o:p></o:p><br /><br />Efter det dröjde det mycket länge innan Jakob hade mer bekymmer. De få gånger det återkom, "räddades" han av Emmas tystnad och kyss.<o:p></o:p><br /><br />Men efter hand hittade Emma tillbaka till frågorna. Hon ville mer. Veta vad han var. Vem hon var. Vad dem ville. Hon frågade. Fick svar. Allt eftersom svaren kom, skaffade hon sig uppfattningar om livet, om honom, om sig själv. Deras promenade gav diskussioner om alltet, universum, meningen med livet. Han var hennes lärare, hon hans elev. Tillslut ville hon visa honom vad hon hade lärt sig, och talade om för honom vad han troligen kände, visste, kom från, skulle till.<o:p></o:p><br /><br />Men det skapade en otrygg stämning mellan de båda. Osäkerheten slog som blixtar i deras ryggar. Mardrömmen uppehöll deras sömn. Pålar drevs ner i marken runt dem. Skapade ett staket av instängdhet. De såg på varandra, olyckligt lyckliga.<o:p></o:p><br /><br />För Jakob ville ha kvar Emma som hon varit i början. Lyssnande. Moderlig. Tyst. Tyst när det gällde honom. Ju mer han kände att hon inte respekterade den tysta överenskommelsen de hade, ju mer ansåg han att hon inte respekterade honom. Han blev omedvetet egoistisk, och slöt sig själv mer än han någonsin gjort.<o:p></o:p><br /><br />Emma tyckte inte att hon fick något tillbaka. Hennes lärare hade blivit en djävul som bara utnyttjade henne. Hennes frågor fick inga svar, allt han lärt henne var fel uppfattat, hon fick bara skällsord tillbaka när hon ville hjälpa. Hon grät ofta när hon gick från hans rum, när natten slöt sig runt dem. Och mellan dem.<o:p></o:p><br /><br />Strax innan avslutningen inför sommaren det läsåret, bröt dem upp. Det dröjde mycket länge innan de kunde vistas i samma rum igen. Deras tankar upptog varandra länge efter det, och skapade blandade känslor, men knappast glädje eller lycka. Jakob var om möjligt än mer krossad än han var innan han mötte Emma, tyckte han. Emma kände sig inte alls så fri som hennes kompisar sa att hon var. De sköljdes från varandra i stormen, men de glömde aldrig varandra.<o:p></o:p><br /><br />Och i båten stod Marta med oroligt hjärta och såg dem glida ifrån varandra och sjunka. Marta grät. Jakob grät. Emma grät. Och i gråten sjönk dem alla tre.<o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><o:p> </o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><span style="font-size:180%;"><span style="font-weight: bold;">6</span></span><o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><span style=""><o:p> </o:p></span></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><span style="">Hon finns inte mer. Inte runt mig. Inte i mig. Inte längre. Hon finns i förändrad form. Som en plågande ande som äter min själ och stukar mitt hjärta. Suger blodet ur mitt huvud och dödar mig, dödar mig. Gråten försöker skölja henne ur mig, men hon håller sig bara fast i mitt huvud. Det gör så ont. Hon är i mitt huvud och sparkar mig mitt i pannloben. Kastar knivar i mitt hjärta. Tänder svart eld i mellangärdet. Svart eld som bränner som is och fryser mig till aska. Grenen finns inte. Istället går jag dubbelvikt och kobent av smärta. Eller går? Jag kan inte röra mig. Benen är förlamade. Hon står i vägen vart jag än ska hän. Hon är borta som hon var och är inte där jag är. Bara där, dit jag vill gå, och jag vill inte se henne. Det skulle krossa mig mer än vad hennes minne redan gör. Ensam. Ensam. Hon håller mig sällskap och gör mig ensam. För det finns ingen mer än hon. Mobilen är på ifall hon ringer. Det ringer. Men jag svarar inte.<o:p></o:p></span></b><i><span style=""><br /><br />Jag ringer. Men han svarar inte. Varför är mobilen på? Han vill inte prata. Men vill att hon ska ringa. Äntligen pratar han mitt språk. När jag kan göra mer än att finnas, döljer han sig. Duckar. Gömmer sig. Jag ringer igen. Svara! Snälla, du som är jag mer än andra!<o:p></o:p><br /><br />Jag kan göra mer än att bara finnas!<o:p></o:p></span></i></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><i><span style=""><o:p> </o:p></span></i></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><span style="font-size:180%;"><span style="font-weight: bold;">7</span></span><o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><o:p> </o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style="">När han äntligen svarade, gjorde han det utan ett ord.<o:p></o:p><br /><br />"Jakob? Det är Marta. Jag... jag är glad att du svarade. Jag har varit orolig för dig."<o:p></o:p><br /><br />En stunds tystnad.<o:p></o:p><br /><br />"Du vet att jag finns här om du vill prata."<o:p></o:p><br /><br />Marta tyckte att hon hörde en snyftning.<o:p></o:p><br /><br />"Lova att du tar hand om dig, Jakob. Lova mig det!"<o:p></o:p><br /><br />Det skrapade till i luren, tre toner hördes, och samtalet var brutet. Hon ringde inte upp igen den dagen.<o:p></o:p><br /><br />Jakob var förvirrad. Misstänksam. Men någonstans i honom puttrade en ny sorts nyfikenhet. Han var omedveten om den, men den fick honom att svara igen.<o:p></o:p><br /><br />"Jakob, är du där?" ljöd Martas röst.<o:p></o:p><br /><br />Jakob log, men svarade inte. Det var nästan en befrielse att höra Martas oroliga röst. Som om han lämnade över en del av hans smärta till någon annan.<o:p></o:p><br /><br />"Du är ensam i dina val om hur du mår, men inte om vad ändra känner", sa Marta, som om hon läst hans tankar.<o:p></o:p><br /><br />"Vad känner andra?" frågade han.<o:p></o:p><br /><br />"De känner ofta som du gör, men av olika anledningar", svarade hon, lugnare.<o:p></o:p><br /><br />"Vad känner jag?" frågade han, som för att testa henne.<o:p></o:p><br /><br />"Du känner vad du känner", svarade hon, "och vad du känner kan ingen förstå om du inte själv talar om varför."<o:p></o:p><br /><br />Jakob lyssnade till hennes ord. De gick in som sött godis, choklad som smälte i hans ansikte och smekte hans kropp inifrån. Han hade hört hennes visdom förut. Han var mer överraskad än förvånad, och han var tvungen att låta orden bilda förståelse i hans stora förråd av kunskap, innan han kunde tala igen. Det tog en liten stund.<o:p></o:p><br /><br />"Vad känner du?" frågade hon.<o:p></o:p><br /><br />"Jag känner mig... nedslagen", sa han. Marta lyssnade. Väntade på en fortsättning. en kom.<o:p></o:p><br /><br />"Som om jag blev lurad."<o:p></o:p><br /><br />"Hur då?"<o:p></o:p><br /><br />"Hon brydde sig inte om mig längre."<o:p></o:p><br /><br />"Hur då?"<o:p></o:p><br /><br />"Hon hörde vad jag sa, men lyssnade inte!" Jakobs röst var tom på analyser. Hans hjärna hade bara registrerat detta. Hjärnan kände inget. Det var hjärtats uppgift. Hjärtat var avstängt. Känsloblockad. Det sysslade bara med att hålla Jakob vid liv. Det han sa var bara hjärnans observation av hur han hade uppfattat sin situation.<o:p></o:p><br /><br />"Vad gjorde hon då?" frågade Marta. Hon var nyfiken och lite upphetsad av att hon fick honom att prata, men hon försökte dölja det så gott hon kunde med ett lugnare yttre. Hela hon var spänd och hennes hår på överarmarna vibrerade som antenner. Hennes väsen var fullt koncentrerat på att inte skrämma Jakob till tystnad.<o:p></o:p><br /><br />"Hon sa vad hon sa", sa Jakob. Svaret gjorde Marta lite konfunderad. Hennes hjärta förbjöd henne att känna att det var en undanflykt från Jakobs sida.<o:p></o:p><br /><br />"Vad sa hon?" frågade hon.<o:p></o:p><br /><br />"Vad jag kände", svarade han. "Men hon hade fel!" la han snabbt till, och nu reagerade hjärtat. Sorg. Ilska. Avund. Hat. Misstankar.<o:p></o:p><br /><br />"Vad hade hon fel i?" frågade Marta, rädd för att tappa hans kontroll. Men det var försent.<o:p></o:p><br /><br />"Allt", sa han hårt och argt. "Hon försökte inbilla mig att hon visste allt om mig. Hon tyckte att det räckte att klappa mig på huvudet och säga 'det är bra nu'. Hon brydde sig inte ett skit om mig! Skrattade åt mig för att jag mådde dåligt! Hon tyckte väl inte att jag hade anledning! Hon skrattade åt mig! Emma skrattar åt mig! Precis som du!"<o:p></o:p><br /><br />"Jakob", sa Marta tyst, "det vet du att jag inte gör."<o:p></o:p><br /><br />"Hur ska jag kunna veta det?" sa Jakob med lägre röst, men fortfarande hård, som en lie som slungas med stor kraft och träffar en sten.<o:p></o:p><br /><br />"Jakob", sa hon igen med bedrövat bröst, "det vet du att jag inte gör."<o:p></o:p><br /><br />Men som om Jakob inte hade hört, mumlade han "hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen".<o:p></o:p><br /><br />Så la han på.<o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><o:p> </o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><span style="font-size:180%;"><span style="font-weight: bold;">8</span></span><o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style="">De pratade dock vid allt oftare. Till en början tyckte Marta att det gick bra, och Jakob fick tala ut. Men så kom plötsligt en fråga från Jakob, med ingredienser av hån och vassa leenden, som om han funderat på receptet sen första samtalet.<o:p></o:p><br /><br />"Vem är du?"<o:p></o:p><br /><br />"Jag är jag", svarade Marta lite förvånat.<o:p></o:p><br /><br />"Du är inte jag, då?" frågade han, alltjämt hånande, hotande, leende.<o:p></o:p><br /><br />"Nej, självklart inte", svarade Marta. Hon var osäker på om hon hade situationen under kontroll.<o:p></o:p><br /><br />"Så om du frågar en massa om mig, tror du att du känner mig bättre för det?" Hans röst blev mer och mer hotfull, ju närmare hans triumf han kom.<o:p></o:p><br /><br />"Nej... jo... ja, kanske", svarade hon osäkert.<o:p></o:p><br /><br />"Du tror att för varje fråga kan du bilda dig en uppfattning om andra."<o:p></o:p><br /><br />"Både ja och nej. Vart vill du komma?" Marta var lugn.<o:p></o:p><br /><br />"Du är precis som Emma." Hans röst log inte längre, men den var hård som aldrig förr. "Tror att det räcker om du bryr dig och ställer frågor som jag får besvara. Du kan lägga av med det. Jag vill höra ett ord till från någon! Falskt! Det är falskt! Gagnar inte någon! Ring inte mig igen! Gör dig inte besvär igen! För du kommer aldrig räcka till i alla fall!" Han la på.<o:p></o:p><br /><br />Marta stod länge med telefonen. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra nu.<o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><o:p> </o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><span style="font-size:180%;"><span style="font-weight: bold;">9</span></span><o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><span style=""><o:p> </o:p></span></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><span style="">Borta död. Vaken dröm. Känsla ord. Liknar skillnad. Var här. Hit dit. In ut. Samma motsats. <o:p></o:p><br /><br />Jag tänker. Sen hon lydde mitt råd har hon funnits hos mig. Sen jag bad henne gå har hon inte lämnat min sida.<o:p></o:p><br /><br />Sen hon slutade ringa har jag alltid pratat med henne.<o:p></o:p></span></b><i><span style=""><br /><br />Så vilsen. Längesen. Jag räckte inte till. Han finns hos mig, men inte jag hos honom? Kanske att jag plågar hans drömmar? Trodde jag kunde. Kunde jag inte? Tvekar. Trodde jag visste. Bedrog mig. Bedrog honom. Jag var han. Jag skiljde oss åt.<o:p></o:p><br /><br />Jag kan inte ens finnas...<o:p></o:p></span></i></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><i><span style=""><o:p> </o:p></span></i></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><span style="font-size:180%;"><span style="font-weight: bold;">10</span></span><o:p></o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><span style=""><o:p> </o:p></span></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; line-height: normal;"><b><i><span style=""><o:p> </o:p></span></i></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left; line-height: normal;"><span style="">Solen stänkte nya strålar på klippan. Glittrade på daggen i gräset. Speglade sig och såg med kärlek på sitt nya ansikte i havet. Gladdes åt var och ens livsgång, från död till liv. Såg med oändlig kärlek på pojken som på avstånd stod i det daggvåta gräset och betraktade flickan som satt på den solstänkta klippan. Flickan hade suttit där och låtit havet fånga hennes sorg redan när solen öppnat ögonen och titta upp från havstäcket. Solen hade sett henne, och hon hade kisat mot horisontkanten. Solen hade sett och förstått allt. Visste vad som skulle ske och klev upp. Dagen till ära städade solen himlen från alla moln och gav sen pojken utrymme att välja. Och pojken valde.<o:p></o:p><br /><br />"Marta?"<o:p></o:p><br /><br />Marta snodde förvånat runt. Häpen fastnade hennes frågor i huvudet, så många var dem att de snärjdes in i varandra. Det fattades ett kvartal. Tre månader sen hon överhuvudtaget hade hört hans röst. Jakob gick inte närmare. Han såg ut att skämmas. Förlägen, som en stygg elev som blivit tillsagd av en vänlig och förstående lärare, eller en liten pojke som gjort otyg och fått en vis tillrättavisning av en mjuk och ljus mor.<o:p></o:p><br /><br />"Marta, jag ville se dig igen", sa han. Marta var fortfarande för förvånad för att kunna säga något.<o:p></o:p><br /><br />"Det är något du lärde mig. Genom att inte göra det", fortsatte han. Hans blick flackade fram och tillbaka.<o:p></o:p><br /><br />"Vaddå?" fick Marta fram. Hakan ville inte sluta munnen.<o:p></o:p><br /><br />"Vad du gjorde bäst. Vad jag gör bäst. Vad alla gör bäst", sa han. Han gick fram till hennes sida, stod där och såg ut över havet. Hon reste sig och spände blicken i honom. Som om hon väntade på ett svar hon redan känt, men inte fått höra på länge. Hon samlade sig i sin fråga. Hon slöt munnen innan frågan kom.<o:p></o:p><br /><br />"Vad gör vi bäst, Jakob?"<o:p></o:p><br /><br />Han vände sig mot henne, och de såg varandra i ögonen. Denna gången vändes hela världen mot dem och solen och alla solens bundsförvanter höll andan. I en suck som fick världen att avsluta en tid och börja en ny, svarade han:<o:p></o:p><br /><br />"Vi finns, Marta." Allt återtog sin ursprungliga uppgift och allt var nytt. Igen.<o:p></o:p></span><b><i><span style=""><br /><br />Ja, vi finns. Vi talar ett språk. Vi känner vad vi känner. Vi gör vad vi gör. Vi är endast vad vi är. Ibland testar vi vad vi inte är. Vi gör vad vi inte gör. Känner vad vi inte känner. Säger dåligt istället för bra. Är arga istället för glada.<o:p></o:p><br /><br />Sörjer när vi gläds.<o:p></o:p><br /><br />Allt enligt oss själva. Det är vårt val. Aldrig deras.<o:p></o:p><br /></span></i></b></p><p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: center; line-height: normal;" align="center"><b><i><span style=""><br /></span></i></b></p><p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: center; line-height: normal;" align="center"><b><i><span style="">"Så är vi, fastän många, en enda kropp,<o:p></o:p><br /><br />ty alla får vi del av ett och samma bröd."</span></i></b></p><p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: center; line-height: normal;" align="center"><br /><b><i><span style=""><o:p></o:p></span></i></b></p> <p class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: right; line-height: normal;"><i><span style=""><o:p> <span style="font-style: italic;">Sommaren 2004</span></o:p></span></i><b><i><span style=""><o:p><span style="font-style: italic;"><br /></span></o:p></span></i></b></p>Unknownnoreply@blogger.com0